”Farlig” nyfikenhet

I höstens sista nummer (11/97) fanns flera artiklar om alternativa behandlingsmetoder sedda mot bakgrund av relationen mellan Vårdförbundets medlemmars ökande intresse och samhällets omgärdande regelverk. Läsarnas gensvar blev stort: dels indignation över vad som upplevs som ett omyndigförklarande, dels rädsla för att det man tryggt och erfaret ägnat sig åt som komplement till det gamla vanliga skulle kunna leda till deslegitimering.

Det är varken trotsighet eller bristande yrkeskunskap som får allt fler sjuksköterskor och barnmorskor att vilja pröva nya stigar – de allra flesta dock i förvissning om att de hela tiden har kontakt med den välkända, accepterade vägen. Det är i stället upplevelsen av att den etablerade vården – skolmedicin och omvårdnad – kommer till korta som sprider sig. Inte minst har de senaste årens ekonomiska inskränkningar, som medfört att en stor del av personalen försvunnit, bidragit till en dyster syn på vad den egna insatsen egentligen betyder för patienten. Att med krympande personalresurser i en oföränderligt hierarkisk organisation tvingas att låtsas att den omvårdnad, den tid och den tröst man hinner ge är av fullgod kvalitet, kan inte vara annat än deprimerande. Kanske är det också den växande insikten om att mindre delen av all vård och omsorg ges ”enligt vetenskap”. Det är i större utsträckning traditioner och en misstänksamhet mot allt ovant som styr.

Varför tar man inte tillvara den kunskap som finns? Varför vågar man inte pröva något nytt? Statens beredning för medicinsk utvärdering, SBU, har konstaterat att samtalet med patienten är ett av de billigaste, mest kostnadseffektiva och mest försummade medlen för lindring och bot. Har någon på allvar satt dessa hypotetiska ”besparingar” i relation till den kostnadsökning som det skulle medföra om antalet omvårdnadspersonal blev högre? Kanske skulle det visa sig att till exempel fler sjuksköterskor och undersköterskor runt patienten när man räknat bort investeringskostnaderna – de ökade personalkostnaderna – skulle ge ekonomiska vinster!

I detta nummer pratar professor Edgar Borgenhammar om betydelsen av sunt förnuft, erfarenhet, empati och utstrålning. Han funderar över om inte sjuksköterskan skulle kunna ordinera sig själv till patienten – som samtalspartner och lyssnare tre gånger om dagen eftersom ”personligheten” bidrar till att en tredjedel av vägen mot bot klaras av.

På Södersjukhuset i Stockholm samtalade före jul några sjuksköterskor om vad de ser som vårdens framtid och sin egen. De vittnade om att de i dag tvingas fatta eller acceptera beslut som de tidigare inte hade kunnat föreställa sig skulle komma på förslag. De berättade om hur de själva förändrats, funderade över vad de kan tänkas acceptera om tio år, om ingenting sätter stopp för det de ser som en destruktiv utveckling.

Det farliga är att försämringarna för patienterna, hotet mot professionerna och mot etiken sker gradvis. Det är svårt att veta när man ska säga stopp. Om man kan säga stopp! På många håll har det utvecklats en besvärjelse som sjuksköterskor upprepar, ibland många gånger om dagen: ”Blir det värre, införs ytterligare en försämring, då slutar jag”.

Det blir lite värre. Det är inte svårt att se att flera av de införda organisationsinnovationerna kommer att innebära försämringar både på kort och på lång sikt. Och visst slutar sjuksköterskor för att de fått nog, men inte i den utsträckning som vore logisk om man ska döma efter det som sägs i den allmänna uppgivelsen. De flesta är inte beredda att överge yrket och vill man fortsätta att arbeta inom hälso- och sjukvården finns det inte så många alternativ att välja mellan. Då kan man lika gärna stanna där man är.

Under den senare delen av hösten fördes en hälso- och sjukvårdsdebatt både inom Vårdförbundet och i samhället runt om. Den handlade bland annat om huruvida landstingen har spelat ut sin roll som garanter för tillgång på kvalitetsvård i sin dubbla egenskap, dels som politiskt ansvariga, dels som producenter, praktiskt taget med monopol på verksamheten. En praktfull politisk polarisering blev resultatet!

Men om den mångfald som alla säger sig vara intresserade av för vårdproduktionens räkning verkligen fanns, och under kompetent, politisk kontroll tilläts att utvecklas, skulle det vara lättare för stressad och olycklig vårdpersonal att göra allvar av sina funderingar att när professionen – patienterna och etiken – kommer i kläm söka sig till något annat.

Valmöjligheterna kan inte för evigt stå mellan å ena sidan farlig nyfikenhet på alternativen, de som för tillfället inte faller under beteckningen ”vetenskap och beprövad erfarenhet”, småskalighet och närhet till patienten, å den andra den etablerade verklighet som inte låter sig påverkas av fantasteri och okonventionella lösningar.

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida