Farliga stick
I årtionden stod vården handfallen, allt fler på laboratorierna smittades av hepatit. En vinterdag på 1970-talet drabbades en laboratoriesköterska hårt.
”Sjuksköterska avled efter stick i fingret.” Rubriken i Svenska Dagbladet handlar om en 30-årig laboratoriesköterska i Visby som i december 1971 drabbades av hepatit. Hon låg sjuk i en vecka innan hon avled på sjukhuset och efterlämnade man och en tvåårig son.?
Trots att hepatit, eller ”gulsot” som tidningarna oftast skrev, var vanligt bland laboratoriepersonal ända fram till 1980-talet, var det få som drabbades lika hårt som den unga gotländskan. ?Hon var laboratoriesköterska, det vill säga en sjuksköterska som hade vidareutbildat sig. På 1970-talet var det fortfarande ganska vanligt att det var sjuksköterskor som jobbade i laboratorierna. ??
Ann Stranned kom in i yrket vid den tiden, ?i dag är hon universitetsadjunkt vid institutionen för biomedicin på Göteborgs universitet. Hon minns att det fanns en stor medvetenhet om risken att drabbas av hepatit.
?— Jag klarade mig. Andra hade mer otur, säger hon. ?Behovet av analyser från laboratorierna hade fullständigt exploderat under 1960-talet.
?— Då blev behovet av specialutbildad personal större, berättar Ann Stranned. ?
Antalet narkotikamissbrukare ökade, vilket kom att innebära enorma bekymmer för de biomedicinska analytikerna. Narkomanerna delade ofta sprutor med varandra vilket gjorde att det var mer regel än undantag att de hade hepatit. ?Många narkomaner var också blodgivare eftersom det var ett enkelt sätt att tjäna lite extra pengar. På den medicinska riksstämman 1966 diskuterade läkare från hela landet problemet. Det gångna året hade över hundra fall av hepatit bland sjukvårdspersonal rapporterats. En läkare funderar på om man kanske ändå borde stänga av blodgivare som varit sjuka.
Under 1970-talet var hepatitfallen fortsatt många.
?— Det hände att det stod en mugg i fikarummet där vi samlade pengar till någon som just då låg på infektionsklinik. Vi visste ju hur besvärlig sjukdomen var och tyckte synd om dem som drabbades. Men vi blev aldrig förvånade om någon av kollegerna blev sjuk i hepatit, berättar Ann Stranned. ??
1973 gjorde Socialstyrelsen en utredning om vården av narkotikamissbrukare. I den konstaterades att hepatitfallen fortsatte att öka bland sjukvårdspersonal. Nu måste säkerhetstänkandet bli bättre, argumenterade utredarna.
?— Vi visste ju aldrig om provet vi hanterade kom från en narkoman eller inte, berättar Ann Stranned. ?
De prover som misstänktes vara smittsamma gulmarkerades länge.
?— Först på 1980-talet började alla prover betraktas som potentiellt smittsamma, konstaterar hon.
I sjukvården försökte man förhindra att narkomaner fick tag i begagnade sprutor genom att krossa sprutor i en apparat med ett slags hävarm. Glassplittret föll ner i en glasburk. Men sprutförstöraren var långt ifrån hygienisk. Runt glasburkens lock samlades kladdiga rester av smittförande ämnen. Det fanns ett desinfektionsmedel att göra rent med som visserligen tog död på de flesta smittämnena, men det bet inte på just hepatitvirus.??
Sakta förbättrades ändå arbetsmiljön, både i laboratorierna och i patientmöten. Engångshandskar av plast blev allt vanligare och till de venprover som tidigare tagits med kanyler och öppna glasrör började slutna vakuumsystem med engångsrör och engångskanyler användas. I mitten av 1980-talet förbjöds munpipettering och ersattes av automatpipetterna som hade funnits sedan 1970-talet.
?— Jag har munpipetterat, det skulle man ju aldrig i livet göra i dag, säger Ann Stranned. ??
En sak var ändå bättre förr, minns hon.
?— På den tiden behövde vi inte fundera på hur mycket utrustning kostade, det fanns mycket mer pengar då. För övrigt är det billigare med engångsmaterial än att ha sjuk personal, tillägger hon.
?Det var i grevens tid som säkerheten förbättrades i laboratorierna, för bakom knuten väntade hiv och aids. 1982 inträffade det första svenska dödsfallet i aids.
Källor:
- Persson B, Wilhelmsson M. Biomedicinsk analytiker: en profession att vara stolt över. Studentlitteratur 2008
- Arkiven på Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet
TEXT: ELISABETH RENSTRÖM
Ett yrke — många titlar
- Biomedicinska analytiker fanns långt innan någon kom på tanken att kalla dem så. Redan i slutet av 1800-talet hade läkare och forskare insett att de behövde assistenter i sina laboratorier, och sakta men säkert befolkades de av kvinnor som utförde tekniska analyser. Det berättas om hur det under andra halvan av 1800-talet kunde vara läkarens hustru som fick utföra laborationsarbetet, men allteftersom blev arbetet mer avancerat och det krävde personal med specialutbildning.?
- Att det blev kvinnor som klev in och tog plats i laboratorierna hade sannolikt flera orsaker. Den allmänna bilden av kvinnor vid den här tiden var att de var utrustade med större fingerfärdighet och mer tålamod än sina manliga chefer, egenskaper som behövdes i det nya yrket. Men än viktigare var kanske just det faktum att yrket inte hade funnits tidigare. ?
- Under andra hälften av 1800-talet upplöstes det medeltida skråsystemet som effektivt hade utestängt kvinnor från olika yrken. I det moderna industrisamhället uppstod nya professioner, inte sällan på en ganska avancerad teknisk nivå. ?Då uppstod plötsligt gluggar i arbetslivet där kvinnor kunde ta plats. Så var det till exempel med fotografyrket; runt förra sekelskiftet var kvinnliga fotografer oerhört vanligt. Arbetet i de nya laboratorierna var på samma sätt fria från gamla manliga traditioner.?
- Det har uppenbart varit svårt att finna en bra yrkestitel. Tekniskt biträde, laboratoriebiträde, laboratris, preparatris, laborationssköterska, laboratorieassistent är några av de titlar som funnits innan man 1995 bestämde sig för biomedicinsk analytiker. ?
- Också utbildningen har skiftat i sin inriktning och form. På 1940-talet var det oftast sjuksköterskor som vidareutbildade sig genom praktiskt arbete i olika laboratorier, och från 1950-talets slut startades laborantskolor på ett antal platser i landet.