»Fattar du vad vansinniga dom blir?«

En ung flicka är livrädd för att föräldrarna ska få veta att hon är med barn. Hon vill göra abort - utan att någon får veta det. Hur ska man få henne att våga ta emot vuxenstöd, utan att skrämma bort henne?

Redan när hon öppnar dörren till mitt rum på ungdomsmottagningen förstår jag att det handlar om något allvarligt. Flickungen ser alldeles vettskrämd ut. Hon möter inte min blick när jag ber henne slå sig ned. Hon skyddar kroppen med armarna och kurar ihop sig på stolen. Jag presenterar mej och väntar. Hon verkar ha svårt att komma fram med sitt ärende.

»Det är något du vill prata med mej om, förstår jag.« Hon nickar och biter på högra tummens nagelband. »Jag är här för att hjälpa dej och jag har tystnadsplikt. Ingenting av det du säger kommer någon annan att få veta om du inte vill det. Vad kan jag göra för dej?« Hon tar ett djupt andetag och skälver i hela kroppen. Det ser ut som om hon ska börja gråta. Orden kommer inte. »Jag ser att du är ledsen. Vad är det som har hänt?« Hon skakar på huvudet och sätter händerna för munnen. Bakom de kupade händerna hör jag hennes röst.

»Jag är med barn ju.«

»Har du testat dej?« undrar jag.

»Ja«, svarar hon och drar in luft med ett väsande ljud. »Det blev ett blått plus. Jag vill inte ha det. Jag vill inte ha nån jävla unge. Dom säger att man kan ta en tablett och sen slipper man. Enkelt.«

»Jag skulle vilja att vi tar om testet här för säkerhets skull. När hade du mens senast?« Jag visar henne kalendern på mitt skrivbord. Ser hennes pekfinger vandra över raderna.

»Där.« Hennes blick är breddfull av ängslan. Jag får lust att slå armarna om henne, flickungen. Hur gammal kan hon vara 13-14 år?

»Du kan alltså vara i tionde veckan. Om det är så, räcker det inte att ta en tablett. Då måste man göra en skrapning.«

»Vad är det? Är det abort? Måste man till sjukhuset då? Neej! Jag vill inte! Faan!« Tårarna rinner och blandas med svärtan kring ögonen i det ännu runda barnansiktet.

»Finns det någon du kan prata med innan du bestämmer dej för hur du vill göra? Dina föräldrar. Din kille? Har du en kille?«

»Erik går i min klass. Vi är inte ihop längre. Det bara blev så att vi låg med varann på en fest hos hans storebrorsa. Han hade kondom, sån där xl, men den var för stor och ramlade av. Först rullade han den åt fel håll och sen blev den kvar. Han var skitfull. Erik får inte veta något. Jag vill väl inte att hela plugget ska få reda på det heller och du får inte säga nåt till mina föräldrar. Du lovade.«

»Tror du inte det skulle vara bra.«

»Aldrig. Du lovade. Dom kommer att bli skitförbannade. Jag kommer aldrig mer att få gå ut. Syrran kommer att få reda på det. Alla kommer att få reda på det. Du får inte säga det till nån. Du måste hjälpa mej. Måste man stanna där över natten på sjukhuset när dom tar bort det?«

»Nej, inte om allt går som det ska. Men ibland blir det komplikationer. Jag skulle väldigt gärna vilja att du pratade med dina föräldrar. Det här är inget enkelt beslut. Jag kan hjälpa dej att beställa tid på kvinnokliniken. Där får du prata med en kurator. Tänk över det här tills i morgon så ses vi då.«

»Jag kan inte säga något hemma. Fattar du vad vansinniga dom blir? Jag kommer aldrig att få ta bort det. Aldrig! Kan du inte säga att jag har en annan sjukdom så jag måste till lasarettet om dom frågar dej? Syrran hade en sån där cysta på äggstocken.«

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida