Krönika: Feminismen är min längtan och mitt hopp

Jag drömmer om att en gång i framtiden få säga att jag lever i ett jämställt land. Jag hoppas någon gång få känna att jag har samma människovärde, trots att jag har bröst och fitta.

Jag lyssnar nästan aldrig på radio, ser på tv eller läser tidningar. Jag är i perioder fruktansvärt dålig på att konsumera nyheter. Jag tror det handlar om min rädsla för att ge upp. Det ständiga flödet om en orättvis värld och dess konsekvenser äter sig in under min hud och ibland gör det mig handlingsförlamad. Det kan kännas övermäktigt och omöjligt att förändra. Så för att inte tappa tron på att en annan värld är möjlig, låter jag ofta bli.

Men just den här morgonen slog jag på P3 samtidigt som jag kokade gröt. Jag hamnade i en intervju med en kvinna från Statistiska centralbyrån, SCB. Hon svarade just på den enkla frågan om Sverige är ett jämställt land eller inte.

Hon berättade att ”av de kvinnor som sitter i bolagsstyrelser har drygt 60 procent en suppleantplats, vilket innebär att de saknar rösträtt”. Sen la hon till att ”bland börsnoterade företag har endast fyra procent en kvinnlig vd”. När reportern frågade hur det såg ut med föräldraförsäkringen svarade kvinnan från SCB att kvinnor står för nästan 80 procent av uttagna föräldradagar, och att man ser att det får effekter på kvinnors arbete, lön och så småningom pension.

Att Sverige är ett ojämställt land är ingen åsikt. Det är fakta och statistik.

Vi kan jämföra oss med andra och säga att det är bättre här än där. Men likväl, här värderas kvinnors arbete konsekvent lägre än mäns. Här anses män ha självklar rätt till makt, på kvinnors bekostnad. Här blir ansvaret för barn, gamla, sjuka och resten av det obetalda arbetet i hemmet automatiskt kvinnors. Här våldtas och misshandlas kvinnor av en man som säger att han älskar henne.

Det är klart att vi kan prata om framsteg som ett resultat av feministisk kamp. För 90 år sedan hade jag varken fått rösta eller skriva den här texten. Men jag är otålig. Nöjer mig inte med det svaret.

Läser att det kommer ta minst 150 år innan vi delar lika på hemarbetet. Då är jag död. Och jag vägrar gå med på det. Vill få uppleva hur det känns att ha samma värde som mina bröder, som manliga vänner och kolleger, trots att jag är född med bröst och fitta.

För mig är feminismen en längtan, och ett hopp. En möjlighet att kanalisera ilska och frustration. Min livförsäkring för att inte låta nyhetsflödet få mig att tappa tron på att den här världen skulle kunna se annorlunda ut.