Finns det för lite
förlåtelse i vården?

Samvetsstressen har kanske fler orsaker än brist på tid och dålig organisation.

Det är kanske dags att också införa förlåtelse och försoning i vården! Funderingen kom från en av åhörarna på det symposium om Inre styrka eller samvetsstress som hölls på Vårdstämman.

På symposiet presenterades det projekt som startats av omvårdnadsinstitutionen på Umeå universitet om sambandet mellan det dåliga samvete som många i vården berättar om och risken att bli utbränd ? eller drabbas av utmattningsdepression som det kallas numera. Och kanske beror det på att vi inte kan förlåta vare sig oss själva eller andra för att vi inte hinner med att uppfylla de krav vi ställer på oss, funderade alltså en åhörare ur den 800-hövdade åhörarskaran.

Professor Astrid Norberg från Umeå ledde symposiet. Hon tog upp tråden:

? Varför säger vi så sällan eller aldrig »jag har gjort fel«? Kanske för att det inte finns någon förlåtelse i vården.

Vera Dahlqvist, forskarstuderande i Umeå som tidigare under eftermiddagen hållit ett föredrag om samvetet som en dialog mellan rätt och fel, fyllde på med en berättelse om en kvinna som gjort abort men känslomässigt hade svårt att komma över händelsen ? trots att alla försäkrade henne att hon hade gjort det enda rätta. Det var först när någon erbjöd henne en väg till förlåtelse som hon kom till ro.

Kan man vara svag?
Också på andra sätt ställdes frågor om den kultur som präglar arbetet i vården. Kan man visa sig svag som sjuksköterska? undrade Astrid Norberg. Varför vågar vi inte säga att »detta klarar jag inte« fyllde forskarstuderanden Gunilla Strandberg på och fortsatte:

? Vi måste våga se att andra klarar en del uppgifter bättre än jag själv; våga acceptera att vi alla har bättre och sämre sidor. Devisen »ensam är stark« har jag aldrig trott på!

Just ensamheten i vårdarbetet klagade många över i de intervjuer som Vera Dahlqvist gjort; ensamheten och önskan att diskutera med andra. Men också känslan av att bli kränkt om man inte får respons när man pratar om sitt dåliga samvete med kolleger.

Kanske är det skillnader i graden av »moralisk lyhördhet« som gör att en del blir utbrända medan andra klarar sig. Det hade professor Kim Lützén vid Ersta Sköndal funderat över.

Den moraliska lyhördheten kan, menade hon, delas in i tre beståndsdelar: känslor (det man känner i magen), intuitionen (när den inre rösten talar) och erfarenheten (när man har lärt sig vad som kan hända i en viss situation).

? Uppstår samvetsstress när en moraliskt lyhörd person inte i handling kan förverkliga det hennes samvete påbjuder? Det är det vi ska ta reda på, berättade Kim Lützén.

Ann-Louise Glasberg, forskarstuderande i Umeå, hade i sina pilotundersökningar funnit att det var de ökade kraven i kombination med mindre tid till förfogande som orsakade utmattningsdepression.

Ställer själva krav
Den medicinsk-tekniska utvecklingen ställer sina krav, patienter och anhöriga andra och den snabbare patientgenomströmningen ökar också kraven. Men också utvecklingen av omvårdnaden som yrkesidentitet gör att sjuksköterskor i dag ställer större krav på sig själva i kontakterna med patienterna.

Anna Söderberg, universitetslektor i Umeå, har intervjuat ett tjugotal sjuksköterskor, sjukskrivna för utmattningsdepression. Hon konstaterade inledningsvis att de som grupp tillhör de mycket moraliskt lyhörda.

De beskriver för Anna Söderberg en uttänjningsprocess:
arbetsbördan ökar men man trivs och är stolt ända tills neddragningarna kommer. De gamla arbetskamraterna försvinner, nya måste läras upp (och kontrolleras).

Kanske stämmer inte heller värderingar och normer mellan en själv och de nytillkomna. Ofta händer också saker i privatlivet, till exempel att föräldrar eller svärföräldrar blir sjuka och måste tas om hand. Den uttänjda punkteras.

? Och när man är tillräckligt punkterad börjar man förakta sig själv. Men man kan inte visa upp sin sårbarhet för då blir man totalt söndersmulad. Som en läkare sa: De har insjuknat i sin egen styrka.

Att visa sin sårbarhet; att våga vara beroende. Det är forskningsämnet för Gunilla Strandberg, universitetslektor i Umeå. Hon har intervjuat personer som vårdats mer än 14 dagar på sjukhus och deras vårdare och anhöriga.

? Normen är ju att man ska vara självständig, oberoende, stark, ung. Att inte uppnå de idealen kan leda till skam, skuldkänslor och dåligt samvete.

Hur möter man det? Enligt Gunilla Strandberg genom att visa tolerans för varandras oförmåga och respekt för varandras förmåga.

Förr mer synlig som individ
Det finns också de som trots allt orkar stanna i det svåra. Hur gör de? På det forskar Elisabeth Lindahl, forskarstuderande i Umeå. Hon har intervjuat vårdare som vårdar patienter med svåra sår, sår som rinner, luktar illa, kräver lång vårdtid eller rentav är obotliga.

? Vårdarna upplever en etisk konflikt i att vilja göra mer än de förmår. De har olika strategier för att hantera denna konflikt. Några delar det personliga med patienterna, andra skaffar mer tid åt dem (på andras bekostnad), ytterligare andra töjer sig utöver yrkesrollen. De gör mer än vad som krävs men har ändå
dåligt samvete.

Risken att bli utbränd är ? eller tycks åtminstone vara ? en modern företeelse. Var det då bättre förr? Elisabeth Lindahl har intervjuat några pensionerade sjuksköterskor. De berättade om sin elevtid på 50-talet; hur de var rädda för husmor, om den strikta hierarki som rådde, om hur viktigt det var att man var rätt klädd, om bundenheten. Men på ett sätt var det bättre: man var sedd som individ och inte en utbytbar person.

? Det hände, berättade de, att överläkaren krävde att just jag skulle släppa det jag hade för händer och komma och assistera ? »för syster är så duktig på just det här«. Och om hur läkaren uppmanade sjuksköterskan att välja en viss vidareutbildning för att hon skulle passa så bra i den specialiteten. Visst var det hierarkiskt, men man var synlig.