Föräldrar behövs ? men de får inte veta vad de kan göra

6 september 2004

Föräldrar vill veta vad som förväntas av dem när de är med sina barn på sjukhus. Personalen måste informera tydligare, visar en avhandling av sjuksköterskan Britt Marie Ygge.

Föräldrarna vet inte vad de får och inte får göra med sina barn när de vårdas på sjukhus. Ska de ta tempen på barnet, ge lavemang, mäta dryck och urin? De måste också få veta om de kan säga nej till sådant som de inte vill göra. En mamma berättade att hon lämnades med sitt barn och ett lavemang, som hon varken förstod att hon skulle ge eller ville ge, berättar Britt Marie Ygge, vårdutvecklingschef vid Astrid Lindgrens barnsjukhus i Stockholm.

– Vi tror att det är självklart vad vi som personal förväntar oss av föräldrarna, men vi förmedlar det inte.

Föräldrarnas medverkan i barnsjukvården har kommit successivt och kanske har man inte reflekterat över vilka krav det ställer på personalen att möta en hel familj i stället för en patient. Föräldrarna ställer sina frågor, som ofta är svåra, till flera i personalgruppen. Då är det viktigt att kunna känna tryggheten i ett enhetligt förhållningssätt i personalgruppen.

– Det är inte är så lätt, särskilt inte för de unga sjuksköterskorna med bara grundutbildning. De behöver känna att de har arbetsgruppen bakom sig, säger Britt Marie Ygge.

Det betyder att personalen måste prata med varandra om hur de ska förhålla sig och om vilken information som ska ges till föräldrarna. Det bör också finnas rutiner för när och hur informationen ska ges. På många ställen behöver man föräldrarna och då måste man tala om det.

– Till exempel ska föräldrarna få veta i förväg om de förväntas hålla fast sitt barn i samband med en provtagning eller inte. Den diskussionen ska inte barnet utsättas för och föräldrarna ska inte behöva känna sig som svikare gentemot sitt barn, säger Britt Marie Ygge.

Hon är tydlig med att det är personalens ansvar att ta tag i det och diskutera hur man ska göra.

– Det måste finnas stunder för eftertanke i personalgruppen om man ska kunna utveckla ett bra bemötande. Allt kan inte vara bra på en gång, poängterar hon.

Studierna visade att personalen på onkologklinikerna var mer »sampratade« än på övriga kliniker. Hur det kommer sig att det finns skillnader har hon inte undersökt. »Det får bli nästa studie.« Men hon tror att det kan hänga ihop med att man har extremt välmotiverade föräldrar, de sjukdomar som barnen vårdas för där kan vara livshotande. Möjligen är också personalen på onkologen mer enhetlig än den är inom andra specialiteter.

Som en del i sin avhandling har Britt Marie Ygge också utvecklat metoder som har visat sig fungera för att mäta hur föräldrar upplever sin roll i barnsjukvården och deras syn på vårdkvaliteten.

Avhandlingen Parental involvement in pediatric hospital care – implications for clinical practice and quality of care finns på Uppsala universitets hemsida www.uu.se.

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida