Företagsam fyrklöver

Fyra distriktssköterskor i Stockholm trotsade osäkerheten och tog steget att bli sina egna chefer. Problem och hinder på vägen? Inga alls. Allt har gått som på räls, säger de. Och landstinget har varit ett förvånansvärt stort stöd.

De fyra företagarna kommer på sig med att precis ha missat att fira sitt ettårsjubileum som företagare. Men det var redan för drygt två år sedan som de först började fundera på att starta eget. Då fick samtliga anställda inom primärvården i Stockholm ett erbjudande från sitt borgerligt styrda landsting om att ta över och driva verksamheten i egen regi. På vårdcentralen vid Sabbatsbergs sjukhus i centrala Stockholm var elva sjuksköterskor intresserade. Sju hoppade av och så blev de bara fyra.

Suzanne Rojas, Lars Franson, Gunilla Hagberg och Anneli Jögi driver sedan januari förra året Vårdpilen AB. På tider när andra helst sjunker ner i soffan framför Rapport eller går till sängs med Populärmusik från Vittula håller de öppet för 240000 presumtiva patienter. Hemsjukvården besöker patienter över stora delar av centrala Stockholm under kvällar och nätter. Mottagningen håller öppet kvällar och helger och till telefonrådgivningen kan man ringa dygnet runt.

Det första de gjorde som egna företagare var att skaffa trafiksäkra bilar till sin ambulerande personal.

»De som landstinget höll med var ungefär lika säkra
som en pappkartong vid en krock«, säger Lars Franson.

Vårdpilen AB har omkring 40 anställda, 14 av dem har fasta tjänster och övriga går på timmar. De flesta är distriktssköterskor och alla har de sitt individuella schema, anpassat efter vars och ens behov – så gott det går. Så även de fyra företagsledarna.

Närmare till besluten
Företaget är mer öppet för önskemål än vad landstinget är, säger ägarna. De är mer flexibla och kan, förutom säkrare bilar, erbjuda sina anställda ett varierande arbete där både hemsjukvård och mottagningsarbete ingår. Här erbjuds bra arbetsscheman, ganska god lön och lite mer friskvård, konferenser och studieresor än i landstinget.

– Och så är det närmare till besluten här, säger Suzanne Rojas, av sina medägare vald till företagets verkställande direktör.

Här finns inga mellanhänder mellan anställd och beslutsfattare. Det är de fyra och de finns i verksamheten. Vilket i och för sig kan ha sina sidor. Gamla kolleger är inte längre arbetskamrater utan underställd personal. Sådant kan verka hämmande för öppenheten. Som anställd går man liksom inte och smågnäller om sakernas tillstånd lika ohämmat och naturligt med en arbetsgivare som med en kollega. Och som arbetsgivare lyssnar man inte heller med samma stora förståelse.

– Nu frågar jag vad de menar och om de har några förslag, i stället för att hänga med när någon klagar, säger Gunilla Hagberg.

De var oförberedda på hur det skulle kännas att vara arbetsgivare. Under landstingstiden var ju ledningen mer abstrakt. Någon bestämde – oklart vem eller vilka. Men med fyra livs levande arbetsgivare mitt ibland dem förväntar sig personalen tydliga beslut. Och många beslut. »Från början fanns en hel del goda idéer – nu lämnar de över till oss att bestämma«, säger Suzanne Rojas.

Man anar en viss besvikelse. Inte för att de har särskilt svårt att uppfylla arbetsgivarrollen. Det passar dem att administrera, organisera, komma med idéer och se till att de blir genomförda.

– Vi är fyra drivande personer. Det var vi som anställda också, konstaterar Gunilla Hagberg.

Men de hade förväntat sig att personalen i större utsträckning skulle vilja vara med och påverka sitt arbete.

Nödvändigt att gå vidare
Alla fyra är tveklöst nöjda med att ha tagit steget från fast anställd i landstinget till delägare i en egen distriktssköterskemottagning. De ångrar inget, trots att arbetstimmarna snarast blivit fler än tidigare. Fast intrycket är att med en mer lyhörd arbetsgivare hade de kanske inte blivit konkurrerande vårdgivare.

– Jag skulle ha kunnat vara kvar om landstinget varit bättre på att tillvarata idéer. Jag har till exempel länge velat alternera mina arbetsuppgifter mellan hemsjukvård och mottagning, men intresset för det var ljumt. Och då har jag uttryckt mig snällt, säger Gunilla Hagberg stramt.

Hon har varit distriktssköterska i många år och för henne kändes det nödvändigt att gå vidare. Hon var trött på allt utom på patienterna, säger hon.

Anneli Jögi tycker att landstinget kändes för stort. Det var svårt att få grepp om verksamheten och hon håller med om att det är svårt att få fram sina synpunkter. Lars Franson tycker att problemet med den gamla arbetsgivaren är att de utser chefer på fel sätt. Landstinget är alldeles för läkarinriktat, säger han. Förslag från sjuksköterskor lyssnar man sällan på.

– Jag för min del var trött på ledningen och ville visa att en liten grupp distriktssköterskor klarar av att driva verksamheten

Ny sida av landstinget
För Suzanne Rojas del var steget från anställd till arbetsgivare inte så stort. Bortsett från det ekonomiska risktagandet förstås. Även under landstingets tid var hennes uppgift att sköta bemanningen på mottagningen, så även om hennes teoretiska kunskaper i ledarskap var begränsade så är inte det praktiska utövandet något nytt för henne.

Om våra fyra distriktssköterskor under sin tid som anställda i landstinget såg sin arbetsgivare som en tungfotad koloss utan intresse av att tillvarata personalens idéer och intressen, så var det en annan sida som visades dem när de tog steget att själva bli vårdgivare. Då var landstinget, i egenskap av beställare, helhjärtat intresserat och allt igenom stöttande.

– Vi gjorde en affärsplan, de kom med uppdrag, vi tittade och ändrade en del och sedan var allt klart, beskriver Suzanne Rojas arbetsgången.

Som den enklaste sak i världen. Fast kanske inte ändå. De är egna företagare och har ett treårigt vårdavtal med en konkurrerande vårdgivare som samtidigt är deras största beställare av tjänster. De är nästan helt beroende av landstinget. Och i höst är det val. Vem vet hur en eventuell ny politisk majoritet ser på den avknoppade primärvården i Stockholm?

Mycket har inte hunnits med
Det har tagit det här året att få riktig fart på verksamheten och mycket har inte hunnits med. Till exempel ska de första utvecklingssamtalen hållas i vår. Och en enkät, där både personal och patienter ska få besvara frågor om arbetsmiljö och kvalitet, håller på att färdigställas.

Lite mer marknadsföringstänkande står på önskelistan. »Vi borde kanske skaffa egna tossor som det står Vårdpilen på« är – om inte ett helt seriöst så – ett roligt förslag som framkastas efter att ha studerat pölarna på golvet som läckande blå plastskydd över stövlarna inte lyckats förhindra.

Sälj er inte för billigt!
Det är en tuff, men stimulerande väg de valt, säger distriktssköterskorna som driver Vårdpilen AB. Bäst är att få vara sin egen chef och att kunna ägna tiden inte bara åt patientarbete utan också åt annat som de har fallenhet och intresse för. Och till kolleger som vill, men inte vet om de vågar, driva verksamhet i egen regi har de ett råd: Kör på! Men sälj er inte för billigt.

– Det är viktigt att inte lägga budgeten för lågt när man startar. Är ramarna för snäva kan det hända att man lockas att ta de patienter som ger mest intäkter, varnar Gunilla Hagberg.

Att sätta pris på olika tjänster är inte helt lätt. Vad kostar egentligen ett urinprov? En telefonrådgivning? Och ett hembesök? Efter lite hjälp från landstinget gjorde distriktssköterskorna sin egen budget och blev säkra på en sak:
»Får vi inte de här pengarna – då får någon annan ta över.«

Man måste ju sätta sina gränser.