Förlossningsrelaterad rädsla – en tung börda för män

- Stark förlossningsrelaterad rädsla är en tung börda att bära också för män. Men vi har inga rutiner på mvc för att hantera det, konstaterar barnmorskan Carola Eriksson på Barnmorskeförbundets konferens Reproduktiv hälsa på Folkets hus i Stockholm i dag.

21 november 2007

Utifrån 20 mäns egna berättelser har Carola Eriksson undersökt vad rädsla inför förlossningen har inneburit för dem. Männen var mellan 28 och 57 år, alla hade barn sedan tidigare och hade då varit med på förlossningen.
Intervjuerna med männen utgick från uppmaningen: ”Berätta vad oro och rädsla inför förlossningen har betytt för dig” och följdes upp med förtydliganden och utvidgade frågor under berättelsens gång.

Oro för kvinnans liv

Männens rädsla inför förlossningen bestod främst av oro för kvinnans och barnets liv och hälsa och beskrevs ofta som en mental ockupation, en ökad vaksamhet eller som kroppsliga reaktioner. Deras sätt att hantera den kunde delas in i försök att öka känslan av kontroll över situationen och försök att reducera den direkta känslan av rädsla.
– Ett sätt var noggranna förberedelser. En man sa att han varje kväll vände bilen utåt gatan så att de skulle kunna komma i väg snabbt. Ett annat sätt var restriktioner. En man hade hört att ridning kunde komplicera förlossningen och hade tjatat på sin kvinna att sluta rida tills hon gjorde det, berättar Carola Eriksson.

Avledande sysselsättning

För att minska den direkta rädslan försökte de sysselsätta sig med annat och undvika situationer där förlossningen kom på tal. En man sa ”springer man en mil så försvinner lite oro”, andra undvek att följa med till barnmorskan för att slippa höra detaljer om förlossningen.

– Vi i vården tänker ju att det lättar om man pratar, men de flesta av de här männen hade inte talat med någon om sin rädsla. Ett skäl var hänsyn till partnern. De ville inte skrämma, belasta eller göra kvinnan besviken – det är ju mannen som ska vara stark, säger Carola Eriksson.

Ingen idé att prata

Ett annat skäl var att det inte tjänade något till att prata om rädslan. Ingen var intresserad av den och att prata gjorde inte saken bättre. Ett tredje skäl de angav var att det kanske bara gjorde saken värre. De sociala normerna och förväntningarna säger att det är kvinnan som ska vara rädd, inte mannen. Det ska inte ligga i mannens natur.
– Den emotionella stress som männen måste hantera, deras önskan att stödja kvinnan och strävan att anpassa sig till rådande normer om manlighet gör det svårt för dem att uttrycka rädslan och be om hjälp. Det finns inte heller några som helst rutiner på mödrahälsovården att hantera mäns rädsla, konstaterar Carola Eriksson.

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida