Förr var teorier en fasa för Jane – nu är studierna kul

Det fanns en tid då hon såg med skräck på Katie Erikssons omvårdnadsteorier. Och det är inte så länge sedan maken datateknikern fick förklara vad en teori egentligen är. Först nu ser Jane Stegring verkligen vinsten av att vara sjuksköterska med omvårdnad som karaktärsämne.

Sedan februari i år läser Jane Stegring 40 poängs fördjupning i omvårdnad på halvfart och via Internet.

– Jag vill uppmana alla med en äldre sjuksköterskeexamen som får möjlighet, att ta arbetsgivarens erbjudande om att få betalt för halva utbildningstiden. Det är viktigt att vi gör det här, säger hon med eftertryck.

Hon får fyra dagars betald tjänstledighet per månad för studier. Resten av den tid hon lägger ned är fritid. Det kostar på – med hus och familj är det inte svårt att fylla den fria tid man har. För Jane Stegrings del har det inneburit att hon trappat ned på städambitionerna, och hon vill inte gärna ta med journalist och fotograf på en husesyn hemma i radhuset.

Trots det: hon tycker att det är värt varje stund.

– En del undrar vad jag håller på med. »Det här har ju du läst tidigare.« Och det har jag, men den här gången får jag gå djupare in i litteraturen. Erfarenheten från den kliniska verksamheten gör också att det känns mer meningsfullt, förklarar hon.

Finns en spänning
Jane Stegring tog sin sjuksköterskeexamen 1989. Trots att det inte är särskilt länge sedan har mycket hänt med utbildningen och därmed med yrket. Det inser hon nu. På hennes tid förbereddes de blivande sjuksköterskorna på att det yrke som väntade dem till stor del satt i händerna.

Hon vet att det finns en spänning mellan sjuksköterskor som har gått den gamla utbildningen och dem som har gått den nya. Många av de äldre tycker att de nyutbildade inte kan någonting och de studerande å sin sida anser inte att de blir förstådda när de är ute på praktik. Hur många sjuksköterskor kan egentligen svara på frågan »vilken omvårdnadsteoretiker arbetar ni efter?«. Och hur många anser att de borde kunna svara på den?

– Att komplettera omvårdnadsutbildningen kan vara ett sätt att motverka ett »vi« och ett »de«, säger Jane Stegring.

Skräcken hon tidigare kände inför de stora teoretikerna har bytts ut mot en vilja att lära mer. Fördjupningen i omvårdnad har gjort henne mer analytisk. Ett behov av att förstå mer av yrket har vuxit fram.

– Vissa kan göra ett arbetsmoment utan att fundera – andra vill fundera över varför de gör som de gör, säger hon.

Och man anar att Jane Stegring, från att ha tillhört den första gruppen, numera tillhör den andra.

Bättre vård av döende
– Ta döendet till exempel. Med egen kunskap och tillsammans med andra gäller det att få döendet så bra som möjligt. När det inte går att bota längre måste vi kunna göra något annat. Nu ser jag mina omvårdnadskunskaper i ett annat ljus och inser vilken betydelse den kunskapen har för vården av den döende patienten.

I teorierna lär hon sig vikten av mötet med patienten och att dessa möten skapar situationer och känslor. Och hon lär sig att hon måste kunna tolka och tillfredsställa även outtalade behov.

Hon tror också att en djupare insikt om vad omvårdnad innebär kan mot-verka stress och sjukskrivningar.

– Kunskap i omvårdnad gör att man börjar diskutera vad man gör, och varför. Det blir som en slags handledning. När man inte vet varför man gör saker mår man dåligt.

Facklig på heltid
Själv har Jane Stegring inte varit yrkesverksam som sjuksköterska på fem år. Sedan 1996 är hon fackligt förtroendevald på heltid och sedan mars i år är hon första vice ordförande för Vårdförbundets Stockholmsavdelning. Hennes senaste arbetsplats var på Södersjukhuset i Stockholm, dit hon kom när Nacka sjukhus slog igen.

Hon har varit verksam inom akutsjukvården och med sig från den tiden hade hon en diffus känsla av att det där med omvårdnad inte var särskilt viktigt. Det var det medicinska omhändertagandet som räknades i den yrkesvardag som var hennes.

När Jane Stegring tänker sig tillbaka till vården i framtiden ser hon sig inte som sjuksköterska på en akutmottagning eller på en medicinavdelning. Åtminstone inte så länge patienter skrivs ut med den fart som råder i dag. Hon vill få möjlighet att vårda hela människan. Arbeta inom äldrevård eller hospice. Mognad och nya insikter har fått henne att vilja slå ned på tempot lite.
»Sjukvården behöver båda sorter, konstaterar hon, både dem med lugn och eftertanke och de som står för de snabba rycken.«

Att hon inte varit verksam i sitt yrke på några år tror hon har bidragit till att hon känner sig motiverad att fördjupa sina omvårdnadskunskaper. Och även som fackligt förtroendevald gäller det att hänga med i yrkets utveckling. Det märkliga är, säger Jane Stegring, att studierna också innebär att hon kommit att se på det fackliga arbetet med andra ögon.

– Det går faktiskt att överföra det jag lärt mig på det mesta. Mycket handlar ju om mänskliga möten.

Hon säger att hon under sin utbildningstid nog tillhörde dem som tyckte att det alltför omvårdnadsteoretiska var lite »fnöskigt«. Nu förstår hon bättre. Även om hon inte förstår allt.

– Jag vågar också välja bort sådant som jag inte tycker talar till mig.

Ibland är teorierna faktiskt så snåriga att hon och hennes studiekamrat måste ta en liten whisky för att kunna tränga in i dem.