»Fråga vad patienten tycker«
För kvinnliga patienter med hjärtsvikt är det värsta problemet att de inte orkar hjälpa andra längre. Männen lider mest av att deras fysik blivit så nedsatt att de inte kan ägna sig åt sina fritidsintressen som förr.
Vårdpersonal glömmer lätt att män och kvinnor hanterar sin sjukdom och sin livssituation olika. Slutsatsen är Jan Mårtenssons, sjuksköterska och adjunkt. Han är knuten till avdelningen för allmänmedicin på Sahlgrenska universitetssjukhuset, men det är från primärvården han har hämtat uppgifter till sin avhandling om hjärtsviktspatienter.
För att kunna ge rätt vård och öka livskvaliteten är det viktigt att personalen frågar hur patienten ser på sin sjukdom och sin livssituation.
Varje individ upplever sin hjärtsvikt olika och ett samtal som börjar med den frågan kan leda till en djupare förståelse från vårdpersonalens sida, menar Jan Mårtensson.
Det skapar större möjligheter att ge råd och att få patienterna att följa dem. Men också att skapa en behandling som är anpassad efter individen och de förutsättningar som patienten har.
Jan Mårtensson arbetar vid medicinkliniken på länssjukhuset Ryhov och primärvårdens FoU-enhet i Jönköping och intresserar sig för livskvaliteten hos patienter med hjärtsvikt.
Hjärtsvikt drabbar två?tre procent av befolkningen (200000?
300 000 personer) och räknas som en folksjukdom. Det är ett allvarligt tillstånd med dålig prognos, eftersom dödligheten är hög. Behovet av vård ökar i takt med att andelen äldre blir fler.
Makar vill bli involverade i vården
Intervjuer med makor/makar till patienter med måttlig till grav hjärtsvikt visade att de tyckte det var positivt att bli involverade i vården. De mådde bra av att de fick en viktig roll i förhållande till den hjärtsjuka maken/makan.
De som inte involverades kände sig ofta utanför. I behandlingen är det vanligt att bjuda in både patient och anhöriga till återbesök. När den friska maken/makan inte följt med har Jan Mårtensson i sitt arbete på en hjärtklinik tolkat det som ointresse.
Till sin förvåning förstod han av intervjuerna att många inte »fick« följa med. Patienten ville sköta sina sjukbesök själv, vilket deras anhöriga ofta blev ledsna över.
En annan del av avhandlingen visar att livskvaliteten blir bättre om patienterna får stöd i hemmet av specialutbildade distriktssköterskor.
Vid fyra vårdcentraler i Jönköping och Linköping gav en distriktssköterska vid respektive vårdcentral patienter och anhöriga information muntligt, skriftligt och via cd-rom att titta på i hemmet. De fick råd om icke-farmakologisk egenvård som passar vid hjärtsvikt. Distriktssköterskan hade dessutom telefonkontakt med patienterna en gång i månaden under ett år.
Resultaten visar att patienterna och särskilt kvinnorna, behöll sina mentala, fysiska och sociala förmågor i högre grad än en kontrollgrupp som inte fick stöd.
Att sjuksköterskeledda hjärtsviktskliniker på sjukhus är bra både för patientens livskvalitet och samhällsekonomiskt har tidigare studier noterat. Med en mer aktiv uppföljning i hemmen borde specialutbildade sjuksköterskor kunna nå samma resultat, tror Jan Mårtensson.
Under hösten kommer han med en hälsoekonomisk uppföljning av distriktssköterskornas stöd.