Funderat

Sjuksköterskan betraktade mig som om jag var från yttre rymden. Jag ville bli kontaktad på min mobiltelefon så att jag äntligen kunde få komma hem.

30 oktober 2008

Jag bor fem minuter från ett av Sveriges största akutsjukhus, är alltid uppkopplad, nås med sms, mobil och vanlig telefon. Men icke. Att få vänta i lugn och ro hemma i soffan på blodprovssvaren var inte att tänka på.

»Du får slå dig ned ute i väntrummet. Vi ger besked så fort vi kan«, sa akutdoktorn efter att ha klämt en stund på min ömma mage. En timme skulle det ta att få blodprovssvaren, sa hon.

»Vet du hur ont jag har? Vad händer om du opererar när de kommer?« frågade jag. Jo, då kunde det dröja ytterligare en timme.

»Kan ni inte ringa mig? Jag är här på fem röda«, försökte jag. Nej, så brukar det inte gå till, fick jag veta. Med tillägget: Du kan ju alltid höra med syster. Men inte heller hon ville släppa i väg mig från akutmottagningen.

Tills för en stund sedan var förhållandet det motsatta. Jag satt hemma – i nära tolv timmar med mina magsmärtor – och försökte förgäves få kontakt med sjukvården.

Förra gången som jag hade samma typ av smärtor fick jag veta att det hade varit bra om jag hade sökt vård tidigare. Ansträngde mig alltså för att göra det. Men vårdcentralens akuttider tog slut snabbt på morgonen. Samma besked fick jag från jourläkarcentralen. Återstod akuten. Och väntan.

Nio på kvällen ville jag hem. Vänta på ett recept kan man ju göra var som helst. »Kan ni inte ringa mig?« upprepade jag. Plötsligt fick sjuksköterskan en idé. Jag kunde få låna en sökare. »Så kan vi nå dig här på sjukhuset.«

Sökare! Sedan dinosauriernas tid har det tillkommit sms, mejl och för all del telefonsamtal. »Vet ni inte hur en mobil fungerar?« frågade jag och lyckades tydligen trigga i gång någonting. För plötsligt blev det alldeles tyst. Syster funderade så det knakade. Och vips, var jag på väg ut genom dörrarna.

Tre timmar senare ringde doktorn och meddelade att hon hade skickat ett elektroniskt recept till apoteket. Jag tackade för samtalet och fortsatte att titta på tv. I mitt stilla sinne undrade jag varför det enkla ibland ska vara så svårt.

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida