Funderat

Första gången jag verkligen kände mig exotisk var för drygt tio år sedan i en stad längst ut på den filippinska ön Negros.

Där hade de knappast sett en utlänning annat än på tv,
så när jag promenerade gatorna fram tillsammans med mina vänner från den fackliga sjuksköterskeorganisationen följde en diskret men ändock hop mig i fotspåren. Alla var förresten inte så diskreta. Därför fick jag lära mig att en utlänning (=amerikan) tilltalas »Hey Joe«, i alla fall på bortre Negros.

Då liksom nu var jag på uppdrag för Vårdfacket. Och »nu«, det inträffade när jag satt på tåget från Vilnius till Siauliai för att göra det här numrets reportage från Litauen. I samma kupé, vid fönstret snett emot mig, satt en yngling på tolv vårar och blev alldeles röd om öronen: en utlänning! Jag var, förklarade han på stapplande engelska och inte minst via min litauisktalande medresenär Joey Abraityte, den första utlänning han träffat!

Medan det litauiska landskapet susade förbi utanför tågfönstret rådbråkade han den lilla engelska han inhämtat på lektionerna i skolan. Det var lite svårt för honom att förstå och göra sig förstådd, för särskilt djupa var kunskaperna inte. Det var tur att Joey kunde hjälpa till med tolkningen ibland.

Men han ville verkligen kommunicera! Och kanske säger den tolvårige Gediminas Pocevicius reaktion väl så mycket både om instängdhetens historia i Litauen som om den nya gemenskapens förmåga att väcka förhoppningar.

Jag var inte så förvånad över att det var ont om
utlänningar på Negros i Filippinerna. Men att vara exotisk 35 mil sydsydost om Gotland, det kändes faktiskt lite häftigt.

PS: Jag har skickat Gediminas ett vykort föreställande Stockholms slott. Han frågade nämligen vad vår
president heter, och blev mäkta förvånad när jag berättade att vi har en kung. Och vem kan inte bli det? DS