Funderat

Häromsistens satt jag i kö från centrala Stockholm till Stuvsta. Ja, inte i bilkö utan i telefonkö. På pendeltåget.

Tiden jag hade fått till ett läkarbesök på en mottagning på Karolinska Huddinge passade mig inte, så jag ringde för att ändra den. Men det snåla tidsgapet för att ringa om sådana ändringar – mellan 8 och 9 på förmiddagen – gjorde att jag måste försöka uträtta mitt ärende medan jag väntade på tåget just till Huddinge sjukhus.

Jag ringde numret och kom till en telefonröst, som bad mig välja mellan fyra olika siffror att trycka på. Instruktionen var lite vag, så jag lyckades förstås trycka på fel siffra. Aha, tänkte jag, jag prövar varianten med att vänta så att jag får komma till en telefonist. Där kan jag fråga mig fram.

Jag kom till växeln: »Välkommen till Karolinska Huddinge!«

»Jag vill komma till« och så nämnde jag mitt önskemål.

»Ett ögonblick.« Klick i luren och så kom den ack så bekanta telefonrösten: »Om du vill lämna återbud, tryck på 1…«!

Jag sände en medlidsam tanke till alla de äldre patienter som fortfarande har telefoner utan knappar. För att inte tala om när de förväntas hålla koll på innehållet i sina journaler på nätet – för datorer har de inte heller. Och att vara gammal är ju faktiskt en rätt så utmärkande egenskap för en stor grupp av den svenska sjukvårdens patienter.

Jag tryckte på ettan. Nu lämnade tåget Stockholms central. Därifrån till Årstaberg behöll jag min tredjeplats i kön. Fram till Stuvsta hade jag plats 1.
I Stuvsta kom jag fram.

Utrustad med min almanacka på knät, pennan i hand och telefonen tryckt mot örat framförde jag mitt ärende. »Jaha, då skickar vi en ny kallelse.«

»Men…«, försökte jag protestera.

»Ja, annars kan jag skicka tillbaka dig till slingan så kan du begära en tid själv.«
»Nej, inte slingan«, kved jag. »Skicka en ny kallelse!«

Håll med om att det är en bit kvar tills patienten är i centrum. Jaså inte? Tryck fyrkant, eller invänta telefonist.