Krönika: Ge mig ett fack att lita på
Jag vill inte få hjälp av en facklig kontakt som också vill sparka ut mig ur landet på grund av min hårfärg — ett dilemma jag hittills har sluppit.
Problemet går inte att ignorera längre: facken har svårt att hantera den växande rasismen. Representanter från Sverigedemokraterna söker sig gärna till fackförbunden och vill inta maktpositioner där. Det är inte ett parti som andra, deras grundtanke bygger på att det är skillnad på människor beroende på var de är födda. Gång efter gång uppvisar partirepresentanter rasistiska åsikter och deras politik handlar till största del om att demonisera grupper av invandrare och hindra flyktingar från att ta sig till Sverige.
På många sätt går de på tvärs mot vad facket står för. Ändå verkar vissa delar av fackföreningsrörelsen vara väldigt förvirrade när det gäller hur de ska agera när partiets företrädare försöker ta sig in i organisationen.
Det är sällan som ett politiskt engagemang vid sidan om det fackliga ställer till problem. När den politik man privat står för är antifacklig är linjen tydlig. Då går det inte att samtidigt få en maktposition inom fackföreningsrörelsen. Men när det kommer till Sverigedemokraternas rasism ses inte det som ett lika stort problem, i vissas ögon.
Jag undrar om det beror på att de själva inte är drabbade. Ifall jag skulle hamna i en konflikt på jobbet skulle jag inte vilja gå till en fackligt förtroendevald vars politiska åsikter går ut på att behandla mig som en andra klassens medborgare.
Självaste idén med fackföreningsrörelsen går tvärt emot vad rasism är. Tanken är att du och den som står bredvid dig på golvet har mer gemensamt än den som står ovanför er. Oavsett hudfärg, oavsett kön, oavsett sexuell läggning. Det kan låta som arbetarklassromantik när man beskriver det så, men det är lika sant i dag, även om industrin byts ut mot ett callcenter eller en vårdcentral.
Rasistiska partiers agenda är raka motsatsen. De vill få dig att känna mer gemenskap med den som står ovanför dig än den som står bredvid, ifall den ovanför råkar vara född inom samma landsgränser som du.
I slutänden blir det också en fråga om trovärdighet. Sverigedemokraterna har flera gånger uttryckt att jag inte förtjänar samma rättigheter som andra, födda inom Sveriges gränser. Ska jag behöva oroa mig för att min fackliga kontakt kanske känner likadant? Eller ska jag alltid kunna lita på att fackets representanter behandlar mig lika väl som de skulle göra med någon annan?
Jag känner redan tillräckligt mycket oro kring polisen och andra myndigheter efter alla rasismskandaler. Låt mig slippa tveka om var facket står.