Glömde följdfrågorna
Trots att mannen stod på Waranbehandling rekommenderade sjuksköterskan bara Panodil och vätska då han drabbades av svår huvudvärk och kräkningar.
En sommareftermiddag fick den 49-åriga mannen plötslig huvudvärk med kräkningar. Mannens hustru ringde sjukvårdsupplysningen och berättade om makens besvär. Hon talade också, enligt anmälan, om att han medicinerade med Waran efter en hjärtoperation ett halvår tidigare då man hade satt in två mekaniska klaffar.
Sjuksköterskan rekommenderade Panodil och vätska.
Dagen efter satt besvären i och hustrun ringde på nytt till sjukvårdsupplysningen. Hon fick samma svar och när hon undrade om maken inte kunde få komma på blodtryckskontroll konstaterade sjuksköterskan att han i så fall måste bokas in för en tid hos en läkare.
En dag senare sökte 49-åringen vård på sjukhuset. En datortomografiundersökning av skallen (ct-skalle) gjordes. Den visade en blödning mellan hjärnhinnorna som man ansåg berodde på den pågående Waranbehandlingen.
Mannen vårdades därefter på en neurokirurgisk specialklinik i två veckor medan man tog bort subduralhematomet.
Mannen anmälde sjuksköterskan på sjukvårdsupplysningen till Ansvarsnämnden. Han ansåg att hon fördröjde diagnostiseringen av hjärnblödningen genom att inte se sambandet mellan hans huvudvärk och Waranbehandlingen, och att blödningen därför blev större än nödvändigt.
Sjuksköterskan skrev i sitt yttrande till nämnden att det första samtalet var anonymt och att hon gav rådet att avvakta med att ta Waran eftersom mannen hade kräkts.
Vid det andra samtalet fokuserade man på mannens vätskeförlust och sjuksköterskan visste inte att det var samma patient det gällde. Inte heller visste hon att det var samma kvinna som hon hade talat med dagen före.
Ansvarsnämnden anser att en sjuksköterska som får reda på att någon står på Waranbehandling bör vara extra uppmärksam. Den anmälda sjuksköterskan borde ha ställt följdfrågor till mannens hustru. Till exempel frågat var i huvudet som värken satt, om mannen hade fått något slag mot huvudet, Waraninställningen och senaste pk-värde.
Sjuksköterskan får därför en erinran. Beslutet har vunnit laga kraft (HSAN 2137/03:A7).
KOMMENTAR:
”Be att få prata med den sjuke”
? Hade sjuksköterskan talat direkt med den sjuke hade kanske hennes bedömning blivit en annan. Sjuksköterskor grundar sina bedömningar både på vad som sägs med ord och vad som uttrycks på andra sätt ? till exempel en smärtpåverkad röst, kommenterar Anna Carin Wahlberg, sjuksköterska och medicine doktor, vid institutionen för omvårdnad på Karolinska institutet i Stockholm.
Hon disputerade i vintras på avhandlingen Telephone advice nursing. Callers? perceptions, nurses? experience of problems and basis for assessments. Hon konstaterar där att just andrahandsbedömningar är ett av de största problemen med telefonrådgivning. I en studie i avhandlingen visar hon att av 21 anmälningsfall som rörde bedömning av behovet av ambulans hade 19 bedömningar gjorts via en tredje person.
En annan studie i hennes avhandling visar att nästan hälften av alla samtal till sjukvårdsupplysningen ringdes in av någon annan än den som samtalet gällde.
? Vem skulle acceptera att en maka kom på läkarbesöket i stället för sin sjuka make? säger Anna Carin Wahlberg.
Både i sin avhandling och i den rapport hon skrev efter ett projekt 2002 på Socialstyrelsen om ambulansalarmering råder hon personalen att alltid be att få prata med den sjuke eller, om det är små barn, åtminstone få lyssna på dem via telefonluren.
Går inte det, så rekommenderar hon att man tar det säkra före det osäkra och ser till så att någon sjuksköterska eller läkare tittar på patienten.