”Godmorron viting!”

Maria. Jag har under en period varje morgon ställt mig framför spegeln i hallen och sagt högt till mig själv: ”Gomorron viting, nu ska vi se vilka fördelar min grisvitrosa hud ger mig i dag.”

Jag vill veta. För det är något som inte stämmer i det land jag bor i, i det Sverige som anser sig vara ett av världens mest jämlika länder.

Den senaste tiden har jag läst om Reva-projektet, läst om migrationsministerns märkliga uttalanden och läst på Diskrimineringsombudsmannens hemsida att de fick fyra anmälningar dagligen 2012.?Hur är detta möjligt om Sverige är ett av världens mest jämlika länder?

Hur är det möjligt att romer inte får lägenhetskontrakt, att bögar slängs ut från kaféer för att de håller handen och att kvinnor blir sexuellt trakasserade på jobbet eller inte får anställning för att de är gravida?

Jag gillar inte att generalisera men gör det ändå och påstår att alla människor vill ha kärlek och respekt. Så enkelt. Självklart. Ändå låter vi det ske, en daglig diskriminering och marginalisering av människor.

Så, hur har det då gått med mitt morgonspegel­projekt? Jag har inte märkt någonting, inte en enda fördel av att jag är vit.

Och det skrämmer mig.?Det betyder att de privilegier jag har som vit är något jag tar så för givet att jag inte ens märker dem. Men kanske är det saker som att jag dagligen slipper frågan om var jag kommer ifrån, slipper att en okänd person tar sig friheten att ta på min vita hud, att jag slipper att någon plötsligt drar av mig mössan. Eller, kanske det är det där varma leendet jag får när jag kliver in i en butik. Men det betyder också att jag inte ser min egen del och position i en maktstruktur där jag tillhör normen.

För att bli jämlika måste vi arbeta tillsammans, alla vinner på jämlikhet. Vi måste ifrågasätta det vi anser vara normalt och riktigt och erkänna att detta normala och riktiga faktiskt exkluderar och diskriminerar människor. Fast de flesta skulle nog hävda att de inte alls diskriminerar andra människor.

Men.

Det är ofta det kryper fram ett men när man talar om sådana här saker. Men måste zigen…förlåt…romerna klä sig som de gör när det bara ställer till bekymmer för dem, och måste homosexuella manifestera sin läggning, hålla på och pussas och hålla handen i det offentliga rummet, och måste kvinnor bete sig utmanande och varför ens söka ett jobb om man vet att man är gravid? Kan inte alla bara anpassa sig? Nej. Nej, säger jag. Det handlar inte om att anpassa sig utan om att få vara den man vill.

Kärlek och respekt, ska det vara så djävla svårt?

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida