Göte bjuder på sig själv

Regelbundet besöker Göte Persson hospice i Kristianstad för att erbjuda sitt sällskap till döende. För bara ett tiotal år sedan hade han knappast som frivilligarbetare släppts in i den svenska sjukvården. Förändringen kom med hiv, aids, cancervård, hospice, hemsjukvård och neddragningar. Nu är volontärerna välkomna igen.

– I dagens samhälle, när allt bara går fortare och fortare, känns det skönt att det trots allt finns människor som kan ge lite av sin egen tid. Ibland kan det räcka med att bara få några minuter.

Anita Lundberg har nyligen fått ett enkelrum på hospice i Kristianstad. Svårt sjuk och med påtagliga smärtor i kroppen ligger hon lätt tillbakalutad i sjukhussängen. På en enkel trästol bredvid sitter volontären Göte Persson, 69, och håller hennes hand. Trots att de aldrig förr träffats har de inga svårigheter att finna gemensamma samtalsämnen. De pratar om det stora lasarettet och om hur anonymt där är jämfört med hospice som är mer hemlikt. Anita Lundberg berättar att hon har en dotter som är sjuksköterska. Göte Persson berättar lite om sin son, som liksom han själv har ett genuint intresse för veteranmotorcyklar.

När Göte Persson tio minuter tidigare knackade på hos Anita Lundberg hade han inte en aning om vem han egentligen skulle möta. Det enda han visste var att Anita gärna ville ha någon att prata med. Mer berättade inte sjuksköterskan för honom. Volontärerna får aldrig reda på diagnos eller behandling. Eftersom deras uppgift i första hand är att fungera som medmänniskor och inte som personal anses sådana uppgifter ovidkommande. Det är helt och hållet upp till patienten om hon vill eller inte vill berätta om sin sjukdomshistoria.

– Jag vill inte påstå att jag har speciellt lätt för att prata om döden. Men jag inser ju att vi alla måste dö förr eller senare. Och är det någon som frågar får jag väl försöka ge ett vettigt svar. Men jag tror faktiskt att det överlag är rätt så vardagliga och livsnära samtal patienterna vill ha. De vill ha lite sällskap som kan skingra tankarna, säger Göte Persson, som är relativt ny i sin roll som volontär.

Tvekade först
Sen några år tillbaka är han pensionär. Någon erfarenhet av vården har han inte. I 25 år var han befäl inom det militära och han har varit ombudsman inom tco:s lokala avdelning i Kristianstad. Stora delar av sin fritid har han ägnat åt scouting. Och fortfarande är han är kyrkovärd i Nosaby strax utanför Kristianstad.

– Det var prästen som frågade mig om jag var intresserad av att bli volontär. Själv hade jag aldrig haft en tanke på det. Men jag har alltid tyckt att man ska göra en insats för andra om man kan, säger Göte Persson, som efter en viss tvekan accepterade tanken.

– Jag var lite rädd för att personalen skulle ta det som en möjlighet till avlastning. Som gammal facklig företrädare hade jag aldrig kunnat acceptera något sådant.

Det är tredje gången han är på hospice för att träffa patienter. Han kommer hit en eftermiddag varannan vecka.

Det var även tänkt att hans hustru skulle komma hit då och då. Tillsammans gick de i höstas igenom den volontärutbildning som sjukvårdskyrkan i Kristianstad håller i. De fick spela rollspel, möta andra volontärer, träna sig i att lyssna, diskutera Guds närvaro eller frånvaro i sorger och kriser, lyssna till anhöriga och mycket mer.

Men när utbildningen väl var avklarad vågade Götes fru inte ta steget fullt ut.

– Hon är rädd att det ska krävas för mycket av henne. Och jag måste erkänna att jag själv var tämligen skakis första gången jag kom hit. Jag var rädd för det okända, visste inte vad jag skulle träffa på, säger han och berättar om sin första kontakt, en kvinna som på grund av en hjärnblödning inte kunde prata.

– Jag kände mig rätt bortkommen, visste inte vad hon ville att jag skulle säga. Men det har löst sig. Nu förstår jag henne bättre. Förra gången läste jag högt ur hennes brev. Fyra gånger på samma dag, säger Göte Persson och ler med hela ansiktet.