Gunilla rekommenderar internationella kongresser

— Det var en otrolig upplevelse med alla kolleger från världens alla hörn. Lite som stämman. Fast med betydligt färre utställare och förvånansvärt lite postrar, tycker Gunilla Samuelsson, distriktssköterska från Härnösand om ICNs 21:a kongress.

Gunilla såg en liten annons om ICNs kongress i Vårdfacket, tog tjänstledigt en vecka och for till Vancouver. Som enda medlem från Västernorrland och utan att känna en enda av kongressens över 6 000 deltagare.

– Primary Health Care är ju mitt intresse så jag lyssnade på ett inlägg från S:t Louis, i blocket Family Health Care Nursing. Det handlade om hur man engagerar hela familjen i vården oavsett vilken familjemedlem det är som insjuknat. Och så gjorde jag ett studiebesök på Health Departement.

Samma som i Sverige
Där fick hon veta att vården i Kanada i mycket bygger på samma principer som i Sverige. Till exempel den om en sjukvård tillgänglig för alla, även om finansieringen i Kanada fördelar sig mellan staten, kyrkan och frivilliginsatser.

1978 började man i staden Vancouver bygga upp från sjukvården helt fristående Health Center. De fungerar som avlastning för akutsjukvården, som våra vårdcentraler. Men medan vi har både mottagning och gör hembesök, sköter centren i Vancouver bara mottagning och provtagningar.

Hembesöken gör en sjuksköterska som är ansluten till sjukhuset och arbetar i ett multiprofessionellt team. Hon tar inte bara hand om de äldre, utan om alla som behöver sjukvård i hemmet. Uppgifterna varierar allt ifrån omläggningar till palliativ vård, och riktade projekt.

Ett som Gunilla Samuelsson fick höra närmare om var She Way-projektet. Det fångar upp gravida hiv-positiva kvinnor i West End, en stadsdel med många sprutnarkomaner och många hiv-positiva.

– Kvinnorna förses med rena kanyler och med mat och kläder till barnen. De följs i 18 månader och tack vare maten de får varje dag kan 40 procent klara sina barn själva – förr omhändertogs alla. Man kan undra vad som händer med dem sen.   

Ungdomskliniker som de vi är vana vid hemma finns också fast sjuksköterskorna där gör mer kuratorsinsatser.

Gunilla lyssnade också på en Key note-föreläsning om Virginia Henderson.

– Dame June Clark beskrev Hendersons arbete genom sina egna upplevelser. Det var fantastiskt fint. Vad jag förstår vidareutvecklade Virginia Hendersen Florence Nightingales ideér. Jag hade inte hört talas om henne förut, bara om Florence Nightingale.

Betalade hälften själv
Gunilla betalade halva resans utgifter själv, Vårdförbundet SHSTF betalade en del och den basenhet hon arbetar på hjälpte till med ett resebidrag. 

Det här var hennes första internationella kongress. Och första besöket på den nordamerikanska kontinenten. En del sightseeing hann hon med mellan de programpunkter som intresserade mest. Förutom promenaderna i 1,5-miljonstaden gjorde hon en tur med linbana upp till Grouse Mountain, norr om Vancouver, med björnfamiljer klättrandes i bergen nedanför och en hänförande utsikt över staden. Vårdförbundet SHSTF ordnade en välkomstbuffé för svenskarna första dagen, och SSN en träff för alla nordiska deltagare ett par kvällar senare.

Hett om dödshjälp
– Jag lyssnade också på en main session om vård i livets slutskede. Den handlade mest om eutanasi och assisterat självmord, och en holländsk vårdlärare och etikforskare berättade om bruket av eutanasi i Holland.

– Det blev rätt hett ett tag, någon anklagade holländarna för att ta död på patienterna. Flera åhörare ansåg att man skulle koncentrera sig på att öka kunskaperna om smärtlindring och palliativ vård, då skulle hjälp till självmord bli överflödigt.

Gunilla tycker att ämnet är svårt, varje dödsfall är ju individuellt. Men hon tror inte att någon enda människa egentligen kan önska sig döden.

– Och därför tycker jag att det måste vara fel att hjälpa någon att dö. Däremot borde det nog satsas mer på den palliativa vården.