Han var väl vid liv nyss?

Han var väl vid liv nyss?

1953. En av landets sista polioepidemier härjar. Sjuksköterskeeleven Stina är nattvak i en sal med två svårt sjuka, förlamade och respiratorbehandlade patienter. Det blir en lång natt.

6 november 2013

Stina ryckte till. Huvudet hade fallit tungt framåt.

Skamset for hon upp från stolen och tittade sig runt i halvmörkret i salen. Det monotona, pustande ljudet från de bägge andnings­maskinerna var detsamma, liksom de oföränderliga lägena på kropparna i de två sängarna:

Vad annars? De hade inte ork att röra sig, hur gärna de än hade velat. I alla fall inte adjunkten vid fönstret. Stina hade tidigare under natten masserat och ändrat läge på de lama extremiteterna så att inte lederna stelnade. Sköt kuddar under ryggen och sätet. Trycksår var ett ögonblicks verk och mycket svåra att få att läka när de väl uppstått, hade hon blivit varse.

Respiratorvaket hade blivit sjukt. Det var inte polio vad Stina visste, men syster Greta fick huvudbry med att hitta någon ersättare. Ögonen föll till slut på Stina som stod i köket och drack kaffe. Kunde hon tänka sig? Jovisst. Men rektorn måste först kontaktas för formalitetens skull. Det innebar att Stina knappast kunde sitta med på föreläsningen nästa dag, något hon kunde överleva mer än väl.

”Det är klart att du ska gå hem och sova ut i morgon, flicka lilla”, sade syster Greta och Stina fick det gråtmilda över sig som hon så ofta drabbades av när någon, framför allt en kvinna, var snäll mot henne. Hennes egen mor var av en annan sort. Ädlare och svalare, även om det säkert inte var avsiktligt.?

Stina fiskade upp armbandsuret ur förklädets ena ficka och höll det under nattlampan. Tio över fem. Lättad stoppade hon ner klockan igen. Hon hade inte nickat till så länge att hon försummat sitt arbete. Tio minuter högst. Det var en svår tid på dygnet, frusenheten och tröttheten värkte i kroppen.

Ute var det fortfarande mörkt. Axlarna spände, hon drog koftan tätare om sig och vred huvudet åt olika håll, tänjde nackmuskulaturen till smärtgränsen medan hon ljudlöst gick mellan de bägge sjuksängarna. För några få timmar fick hennes skyddslingar den frid de så väl behövde.

Mannen närmast dörren, muraren, behövde bara andningsvästen på natten, knappt ens det, och skulle snart flyttas till en annan sal. Ben och armar var tunna som stickor och bröstkorgen hade sjunkit in jämfört med när han kom in till Epidemin, hade de andra berättat. Men han kunde röra sig en del, och det var en tillgång, förklarade sjukgymnasten som var fenomenal på att få fart på lama lemmar.

Hungern sög. Om knappt två timmar gick hon av sitt pass och såg redan nu fram emot frukost på Hemmet med gröt, ägg och smörgås och sedan ner mellan manglade, svala lakan. Som en mild hägring.

Det var egentligen en tre-sal, men eftersom respiratorerna tog plats hade man bara två patienter liggande här. Det var förmodligen en tidsfråga innan man rullade in ytterligare en säng, trots trängseln. Inflödet av sjukdomsfall tycktes inte sina.

Stina kände patienterna väl vid det här laget, men hon hade inte tidigare haft ansvar ensam, och inte på natten. Muraren gnydde svagt i sömnen, men så här på sennatten var ansiktsdragen utslätade och han hade en kort frist från helvetet, som han uttryckte det. Han sade så själv, rätt ofta till och med. Att han hamnat i helvetet. Stina värjde sig, men vad skulle hon svara? Att det var struntprat?

”Kanske man kommer till himmelen sedan”, skojade han i går kväll innan han somnade.

Att han förmådde vara rolig tog Stina som ett gott tecken.

”Vem vet”, svarade hon och bäddade om honom. ”Men äsch”, ändrade hon sig när hon begrep vad hon sagt. ”Det där är struntprat! Nu ska han bara se till att bli frisk! Himmelen får vänta”, sade hon bestämt och han log nöjt.

Det var i alla fall så hon tolkade mungipornas rörelse.

En lång stund betraktade Stina muraren nu, och var på vippen att smeka hans kinder och panna, men avstod. Någon hade berättat att han var en stark och ståtlig karl, som varit med om att bygga den nya skolan i den södra delen av staden. Drygt trettio år gammal, med fru och småttingar.

Stina försökte att inte tänka på hur framtiden skulle komma att gestalta sig för stackaren. Hälta och slit och släp med en ovillig kropp.

Läkarna undersökte alla patienter varje dag och skrev upp resultaten i ett protokoll. Slappheten i muskulaturen kom efter ett tag sedan det mest akuta insjuknandet bedarrat. Därefter fanns ingen återvändo.

Det blev förstås instängt och besvärligt bakom den där rustningen, hon fick torka svetten som pärlade vid halsen och nere mot midjan där västen slutade. Ibland kippade han efter luft, men om hon talade snällt till honom så lugnade han ner sig.

Stina hade hört att adjunkten hade varit förtvivlad när han kom in med ambulans.?

”Snälla, låt det inte ske”, hade han bett med fruktan lysande i ögonen. ”Låt mig slippa bli krympling!”

Inte många av deras nyinsjuknade patienter frågade om de skulle överleva, fick Stina veta av syster Greta. Döden tycktes väcka mindre rädsla än slappa lemmar. Lugnande ord fick alla, men sällan något egentligt svar. Frågan återkom därför: ”Kommer jag att bli lam?”

Men vem kan se in i framtiden?

Det som till slut stod till buds för de förlamade var en långsam tillvänjning vid att livet skulle komma att bli sorgligt annorlunda i fortsättningen. Stina hade tränat sig att glida undan tal om denna plåga.

Hon lyssnade på de äldre, på systrar och biträden som arbetat länge. Hörde vad de sa, hur de tröstade och uppmuntrade. Så ja, så ja! Det kommer att bli bra! Var tapper! Försök att vila! Nu ska han lugna sig. Det kommer en ny dag i morgon, då får vi se.

Främmande begrepp, grekiska och latin, gav ett tydligt intryck av ordning och reda. Förlamning hette paralys. På avdelningen talade man om pareser i stället för lama kroppsdelar. I alla fall gjorde doktorerna det.

Barmhärtigt nog gjorde det inte ont att bli förlamad, tänkte Stina. Små ryckningar uppstod när musklerna förtvinade, det hade hon själv sett. Det kunde kännas som kolsyrebubblor mot gommen, som när man drack vichyvatten, berättade ett av biträdena som visste mycket. Wilma hette hon. En smal kvinna med ljust lockigt änglahår som pratade gotländska och som Stina hade arbetat mycket tillsammans med.

Det var en svår balansgång, Stina var ändå sjuksköterska om ett år. Hon tittade och lyssnade på hur biträdena gjorde, men hade svårt för att fråga dem om råd. Hon kunde bättre själv. Eller borde kunna bäst. Hon skulle bli en riktig sjuksyster.

Däremot var det mindre besvärligt att ge order. Sådan var den givna rangordningen. Hon skulle öva sig i att dela ut arbetsuppgifter och säga till biträdena vad de skulle göra. Men hon teg när biträdena pratade om svår scharlakans­feber, mässling, paratyfus, difteri, syfilis, lung­inflammation eller vad det nu kunde vara. De stod på en tjockare is än vad hon själv gjorde. Hennes var ytterst tunn. Att vara påläst var en sak, att möta verkligheten var en annan.

Murarens väst pös värre än den nya respiratorn som adjunkten var kopplad till, men den lät den med. Engström hette den. Hon ställde sig vid adjunkten. En örondoktor hade gjort ett snitt i luftstrupen och satt ner en silverkanyl som kopplats med en slang till maskinen eftersom adjunktens andningsförlamning var svår.

Hon satte på sugen och lirkade ner den långa gummislangen i halskanylen och drog upp den med roterande rörelser och fick med slemmet. Adjunkten hostade till helt kort och sjönk sedan åter ner i dvala. Han hette Daniel. Det var ett vackert namn. En studerad läroverkslärare med en ung söt fru och små barn, berättade de andra på avdelningen som kände till allt om patienterna. Om de anställda också; vilka sjuksköterskor som hade ihop det med vem, vilka som alltid var bra att ha att göra med och inte var förmer. Doktorerna höll biträdena och sköterskorna ett extra öga på, vilka som hade trevliga eller fisförnäma fruar, hur många barn de hade, var de bodde, vart de tänkte flytta, hur trötta de var, att de borde ta mer hand om sig eller behövde en mer omtänksam hustru som tog bättre hand om dem.?

/…/ ??

Tio minuter gick. Kanske en kvart. Hon lommade tillbaka in till salen. Muraren gnydde högre än tidigare, det lät som mardrömmar. Hon strök honom över ena underarmen med lugna, mjuka tag medan hon talade till honom med viskande röst.?

”Det är bra, du ska sova länge till, klockan är bara barnet. Sov sött, sov lugnt; så kommer det snart en ny dag.”?

Sedan vände hon sig om för att titta till Daniel: Respiratorn andades taktfast, precis som den skulle, ögonlocken hängde på trekvart, salivbubblor syntes vid mungiporna. Kroppen var helt stilla. En fridfull syn.

Det var dags för puls och blodtryck. Hon greppade hans ena hand som var slapp som den brukade, men även sval. Nog var han väl vaxblek? Hon skyndade att stryka med finger­topparna mot kinderna. De hade inte heller någon större kroppsvärme. Ögonlocken fortsatte att hänga. Han brukade annars lyfta en smula på ögonlocken och försöka titta upp.

Smygande kom insikten. Hennes hjärta höll på att stanna alltmedan respiratorn tuffade på som om ingenting hade hänt. Levde han inte längre? Nog var han vid liv när hon sög upp slem? Alldeles märkbart hade han hostat till. Eller?

Hon slet upp dörren ut till korridoren och ropade på nattsystern som kom farande. Stina var vit i ansiktet och pekade mot sängen.?Även biträdet Thea anslöt sig.?

”Kära nån”, sade nattsystern och bad den andra sjuksköterskan som just dykt upp att ringa efter doktorn.?

De rullade fram skärmen mot muraren, ifall han vaknade, och nöp adjukten ivrigt i kinderna, kände efter pulsen i handleden — allt som förgjort. Doktorn kom yrvaken. Det var Emilsson som omedelbart tog upp stetoskopet och satte det mot bröst och lyfte på täcket och kände med fingertopparna efter pulsationer i ljumskarna. De stora kärlen som gick där brukade kännas tydligare. Han skakade på huvudet och slet till sig diagrammet vid fotändan. Temp, blodtryck och puls var noga antecknade och förhållandet mellan syra och bas i blodet hade legat något­sånär då de senast togs igår kväll.

Han satte stetoskopet mot hjärtat och stängde resolut av respiratorn helt kort. Pustljuden tystnade. De stod som statyer runt sängen, iakttog doktor Emilsson och väntade på besked. Så skakade han på huvudet.?

”Är det slut?” sade nattsjuksköterskan.?

”Ja”, sade doktorn.?

Ytterligare ett par sekunder stod de stilla.?

”Vi flyttar honom till enkelrummet och gör i ordning honom där”, sade nattsystern.?

Doktorn drog ut kanylen i halsen innan han gick. Sedan rullade de i väg honom. Stina hjälpte till att tvätta den magra kroppen som inte längre behövde plågas. Hon kammade håret och drog lakanet över honom en sista gång.

Sedan öppnade de fönstret, så som de alltid gjorde, för att själen fritt skulle kunna flyga igen.

Lasarettsliv under polioepidemin

I romanen "Än finns det hopp" skildrar författaren, läkaren Karin Wahlberg, de olika yrkesgrupperna på ett lasarett under polioepidemin 1953. Från baderskorna i lasarettets källare till sjuksköterskelever, vårdbiträden, sjuksköterskor och läkare. Man får möta dem både som privatpersoner och i yrkesrollen.

Karin Wahlberg tackar i boken Cecilia Helldén, förbundsombudsman i Vårdförbundet, för hjälp med historiska fakta om sjuksköterskors utbildning, arbete och villkor. "Än finns det hopp" är första delen i en planerad romanserie.


Än finns det hopp

Karin Wahlberg
Wahlström & Widstrand 2013

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida