Här får ingen slarva med säkerheten
- När någon är ny på avdelningen får vi ständigt påminna henne om att ta med sig stickburken in till patienten. Och peangen. Har hon inte det får hon vända i korridoren. Till slut sitter det i ryggmärgen.
Louise Karlsson arbetar på infektionsklinikens avdelning 54 vid Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge. På utsidan av den ena rockfickan hänger hennes egen peang. Den använder hon när hon exempelvis ska stoppa en kasserad butterfly i stickburken, den har nämligen en otrevlig förmåga att skjuta upp ur burken när »svansen« ska petas ner.
– Med peangen blir avståndet mellan nålen och handen minst tio centimeter. Det finns inte en chans att jag ska sticka mig, säger hon.
Louise Karlsson tar oss med in i medicinrummet för att visa vilka material och hjälpmedel som sjuksköterskorna använder när de ska ge patienterna injektioner, sätta venfloner och ta prover. Det första hon pekar på är den lilla gula stickburken med handtag på.
– Den tar vi alltid med oss när vi ska ge subkutana eller intramuskulära injektioner. Den ska placeras på samma sida som du sticker, då undviker du att korsa armarna när du slänger nålen i burken, säger hon pedagogiskt.
Sedan tar hon fram en blodprovsremiss. Hon fäster den på en remisshållare som sitter ovanpå ett vitt litet rullbord med lådor fyllda av olika provrör, hållare, nålar och desinfektionssuddar. På underdelen av bordet finns en stickburk av modellen större och på bordshandtaget hänger ett färgglatt stasband. På avdelningen finns det fyra sådana här provbord samt lika många bord för kanyler, venfloner och annat som behövs för att öppna infarter och ge intravenösa injektioner.
– Borden är alltid förberedda, vi behöver aldrig leta efter grejer utan har alltid allting som behövs när vi går in till patienten, säger Louise Karlsson samtidigt som hon rullar in bordet på en av enkelsalarna. Innan hon går in hänger hon en skylt på utsidan av dörren: »Var vänlig stör mig inte just nu. Tack.«
Skyddsrock och handskar finns i förrummet, liksom ett visir.
– Visiret används inte så ofta. Men om patienten exempelvis hostar blod tar jag det på mig, säger hon och drar på sig handskarna.
På just den här patienten ska hon ta ett enkelt blodprov. Nålen hon använder är en så kallad säkerhetsnål, med en rosa plastbygel längst fram. När hon har stuckit färdigt fälls bygeln över nålen med ett klick. Därefter går den inte att föra tillbaka.
Säkerhetsnålarna är ofta lita krångligare att använda än de traditionella nålarna, speciellt på svårstuckna patienter. Men några undantag har inte gjorts, alla måste använda dem.
Somliga har knorrat över de stränga säkerhetsrutinerna på kliniken, men Louise Karlsson säger sig aldrig ha haft några problem med dem.
– Jag började här för sex år sedan, då var rutinerna redan införda.
Louise Karlsson kom till infektionskliniken i Huddinge efter sin sjuksköterskeutbildning. Vad hon minns diskuterades aldrig personalens egen säkerhet under utbildningen. En del av praktiken gjorde hon på en infektionsklinik. Inte heller där pratades det om stick-, skär- eller stänkskador.
– Och några säkerhetsnålar var det definitivt inte tal om, säger hon. m
text anders olsson
anders.olssonvardforbundet.se
foto pernille tofte