Häromkvällen stod jag på mig

En dag mitt i sommaren ligger det sex kuvert innanför dörren när jag kommer hem. Från Världsnaturfonden, Rädda barnen, Läkare utan gränser, Frälsningsarmén och elverket. Sex inbetalningskort.

Hjälporganisationerna erbjuder mig »som trogen givare« att ge en sommargåva respektive hjälpa till att stoppa skövlingen av regnskogen.

På lunchen hade jag druckit mineralvatten av ett speciellt märke eftersom tv-reklamen lovat att en och femtio per flaska ska gå till renare vatten i utvecklingsländerna. Det räcker till rent vatten åt tio personer i ett dygn.

När så telefonen ringer tre gånger på kvällen i samma ärende blir jag lite sur. Varför har alla samtidigt siktat in sig på mig (och förmodligen alla andra »trogna givare«)? Jag får inte mer pengar på sommaren än andra årstider.

Däremot får jag dåligt samvete av alla brev om extragåvor som droppar in genom brevlådan mest varje månad. Och dåligt samvete kan få mig att ge fast jag egentligen inte vill.

Men jag har bättrat mig. Jag bidrar varken till att bevara vargen eller till att rädda det öppna landskapets minsta biotoper längre. Och jag stod på mig i telefonen häromkvällen och vägrade höja mitt bidrag.

I våras sa jag nej när en skolflicka i nedre tonåren skramlade med en insamlingsbössa framför min näsa och frågade om hon kunde få ett bidrag. När jag sa nej såg hon på mig som om jag var något som katten hade släpat hem. Jag avstod från att försäkra henne om mitt stora världssamvete – men kände mig irriterad resten av eftermiddagen över att ha blivit orättvist dömd som snåljåp.

När det är insamlingsgalor i tv och programvärdarna uppmanar oss att ringa och skänka, och sedan strålar över de höga insamlingsresultaten, brukar jag numera sitta och fundera över hur mycket pengar de själva skänkt. Och jag ringer inte in.

För lite sedan såg jag en förteckning över hur mycket höjdarna i en rad hjälporganisationer tjänade på sina jobb. Jag ska nog ringa och fråga hur mycket de själva ger. Inte lär det vara tionde.