Hitlers högra hand vårdades i Sverige

Hermann Göring är känd som Hitlers närmaste man. Men bland svensk vårdpersonal på 20-talet var han en våldsam psykpatient.

Rasande rusar Hermann Göring fram till medicinskåpet, bryter upp det och hinner ge sig själv två sprutor innan sex skötare stoppar honom. Då plötsligt hejdas de av ett skrik, som från ett skadat djur.

— Sluta! Sluta! Jag ber er, ge honom vad han vill ha, annars dödar han oss allihop!

Det är Hermann Görings svenska fru Carin som vädjar och det är inte första gången hon fruktar för sitt liv. 1925 har det forna flygar­ässet från första världskriget gått ner sig i morfinmissbruk och skrämt slag på sin hustru hemma i deras lägenhet i Stockholm, riden av ångest och abstinens. Till slut såg hon ingen annan utväg än att skriva in honom på Aspuddens sjukhem för nervsjuka i Stockholm, men när hon hälsar på sin man hamnar hon mitt i ett nytt drama.

Nästa dag är det dags igen. Vid 10–tiden på förmiddagen kräver Hermann Göring mer morfin men nekas och går ursinnig till sitt rum, beväpnar sig med en stilett som är gömd inuti en promenadkäpp och försöker anfalla personalen som larmar polis och sedan springer och gömmer sig.

Hermann Göring föddes 1893 in i det sociala toppskiktet i kejsardömet Tyskland, men blev familjens svarta får som bråkade i skolan, trotsade lärarna och skämde ut sig. För att lära honom lyda skickades han till kadettskola vilket var ett lyckokast, Hermann Göring trivdes med den hårda militärutbildningen och gjorde sig under första världskriget känd som en djärv och totalt orädd stridspilot som sköt ner 23 plan.?Krigsslutet 1918 var dock förödmjukande både för Tyskland och för Göring. Den dekorerade krigshjälten var nu en arbetslös flygofficer i ett land som tvingades slakta sin krigsmakt och Göring fick se sig om efter ett nytt jobb. I slutet av 1919 beviljades han visum till Sverige för att marknadsföra ett nytt trafikplan och där träffade han Carin som bländades av den dynamiske Hermann Göring.

Det förälskade paret flyttade till Tyskland och gifte sig. Länge var Hermann Göring ointresserad av politik men när han mötte Adolf Hitler fann de varandra i hatet mot judar och kommunister. Göring blev diktatorns närmaste man och Carin nazisternas maskot som lockade nya medlemmar till partiet.

Under den så kallade Hitlerkuppen 1923 blev Hermann Göring skjuten och skadades svårt men räddades till livet av en judisk familj som hjälpte honom trots att de visste vem han var. På Hermann Görings begäran skickade de honom till läkaren och nazistsympatisören von Ach, som gav honom en stor dos morfin. Det blev starten på ett intensivt missbruk för att döva de svåra smärtorna och i ett brev till sin mamma en månad senare skriver Carin: ”Det gör så ont att han kvider och biter i kudden. Trots dagligt morfin vill smärtan inte släppa.”

Hennes stilige flygare förvandlades till en lönnfet narkoman med ständiga raseriutbrott som självmedicinerade med hjälp av förfalskade recept och mindre nogräknade läkare. Tillbaka i Sverige samlar Carin Göring sin familj till krismöte och tillsammans ser de till att Hermann Göring under diskreta former skrivs in på det privata Aspuddens sjukhem för nervsvaga den 6 augusti 1925. Det är där han sedan löper amok.

Sjukhemmet drevs för den tiden ovanligt nog av en kvinna, den strängt religiösa sjuksköterskan Anna Törnquist, som hade en stab bestående av fyra sjuksköterskor och en läkare. Här vårdades sex patienter samtidigt, mestadels societetsfolk och kändisar som kunde betala den dyra vården. De andra patienterna var fridsamma men Hitlers närmaste man, som var van vid att ge order och inte bli ifrågasatt, uppträdde som det bråkiga barn han en gång varit. Behandlingen var avgiftning som innebar en dos morfin varje dag som stegvis trappades ner tills patienten blev ”nollad”. Men Göring ville ständigt ha mer och blev rasande när han inte fick som han ville. Vid flera tillfällen bröt han upp medicinskåpet och en gång kastade han en kniv efter en sjuksköterska som försökte stoppa honom. Vid ett annat tillfälle försökte han strypa en sjuksköterska när hon hittade en morfinflaska som han gömt i sitt rum.

Anna Törnquist insåg efter några veckor att de inte kunde hantera honom på det lilla mentalsjukhuset och den 1 september 1925 hämtades Göring av en polispatrull, som fick hjälp av två brandmän och en ambulansförare, för att transportera honom till ett större sinnessjukhus.

”Konstaplarna berättade att vi skulle hämta en våldsam patient. Att det skulle bli bråk skrämde oss knappast. Vi var ett ganska stadigt gäng och hade utfört sådana transporter förut”, sade ambulansföraren Axel Eriksson i en intervju många år senare.

Där på en bred engelsk järnsäng låg Hitlers närmaste man, den ryktbare stridsflygaren Hermann Göring. När han fick se poliserna och brandmännen blev han fullständigt vild och vrålade på bruten svenska: ”Kom inte hit för då knäpper jag er. Jag har skjutit 40–50 sådana gubbar som ni tidigare i kriget.”

Till slut lyckades de föra över Göring till Katarina sjukhus och avdelning 4 som kallades ”Stormen” eftersom den tog emot de allra mest utagerande.

”Jag är inte vansinnig! Jag är inte vansinnig! Jag är inte vansinnig!” vrålade Göring när han kom, något skötaren Ruben Zetterlund som fick ansvar för att ta hand om den nya patienten, senare berättade om.

”Ja, det glömmer man inte i första taget. Göring var fly förbannad när poliserna kom släpande med honom. Han ropade att han ville ha tag på en advokat, då han menade att hans tvångsinternering stred mot lagen.”

Hur var det då att vårda Hitlers närmaste man som inte gjorde någon hemlighet av sina hatiska idéer? I journalerna beskrivs han som en farlig judehatare och att han är besvärlig, olustig, missmodig, ångestriden, stönar, gråter, har en hysterisk läggning, är självföraktande och tröttar ut personalen med sina ständiga önskemål. Göring trodde att han var utsatt för en konspiration och anklagade läkaren för att vara mutad av judarna. Han oroade sig för att det skulle bli känt i Tyskland att han vårdades på mentalsjukhus i Sverige.

Trots det finns det inget som tyder på att Göring behandlades annorlunda än övriga patienter, åtminstone inte i början. Men till slut fick åtminstone skötaren Ruben Zetterlund nog av toppnazistens idéer.

”Jag hade ingenting emot Göring när jag träffade honom på 20–talet. Men när nazisterna tog makten 1933 i Tyskland och startade sina förföljelser mot oliktänkande så insåg jag att något måste göras för att hejda denna fara för mänskligheten.”

Mot alla regler smugglade skötaren ut Görings patientkort och överlämnade det till det antifascistiska bokförlaget Clarté som fotograferade kortet och publicerade det i en bok som spreds över hela världen. Tilltaget hade kunnat kosta Ruben Zetterlund jobbet, men i efterhand ångrade han ingenting. ”Jag ansåg att nazismen måste stoppas till varje pris och det anser jag även i dag.”