Hjälpte utsatta kvinnor föda

Stridbar. Barnmorskan Julia Stéen kämpade för att hjälpa ensamstående gravida. I en tid när samhället stämplade dem och skammen var stor, tog hon emot dem på sitt förlossningshem.

Resan blev lång för Hilda Johansson, 19 år, med flera byten på tåget. Men det här var den enda lösningen enligt mor och far. Ingen skulle få veta vad som hänt. De sa till alla där hemma att hon åkt till släkten i Tyskland över sommaren. När hon kom tillbaka skulle allt vara som förut. Deras ansikten var hårda och sammanbitna och Hilda vågade inte säga emot. Hon skulle bara vara tacksam att de hade råd när hon själv dragit på sig bekymmer. Far hade talat med barn­morskan om att de behövde ordna fosterföräldrar till barnet. Nu satt Hilda ensam på tåget som visslande saktade in på den lilla tågstationen i Småland. Hon visste att inget någonsin skulle bli som förut.??

Sådan var situationen för många av de kvinnor som barnmorskan Julia Stéen hjälpte genom åren på sitt förlossningshem Hvita korset. Kanske fick hon drivkraften att hjälpa andra kvinnor och barn efter att själv ha förlorat sin son i hjärnhinneinflamma­tion redan innan hans ettårsdag. Hon adopterade senare i livet två söner.?

Julia Stéen öppnade sitt första förlossningshem i Örebro 1910 i liten skala, med plats för 3—4 sängar. Hon var redan en respekterad barnmorska och hälsovårdsnämnden skrev i ett rekommendationsbrev att ”innehavarinnan fru Julia Stéens person är känd och erkänd såsom en skicklig barnmorska och då hon därjämte är en särdeles varmhjärtad och god människa är det mig ett nöje att rekommendera var och en under hennes vård”.??

Julia Stéen var inte bara en skicklig barnmorska utan visade sig ovanligt modig och driftig. Redan året efter hittade hon ett större hus och möjlighet att ta emot fler födande kvinnor. Men hennes samhällsengagemang och framåtanda uppskattades inte av alla, speciellt inte när hon startade det nya förlossningshemmet utan att söka tillstånd. Hon hann knappt öppna dörrarna innan förste provinsialläkaren anmälde henne till hälsovårdsnämnden. Men Julia Stéen fick sitt tillstånd och utökade snabbt verksamheten, till att omfatta andra operationer, expektans- och konvalescent­avdelning, spädbarnskrubba och barnsjukhem. På expektansavdelningen kunde de så kallade obemärkta kvinnorna bo under slutet av sin graviditet, då den inte gick att dölja längre. Hela verksamheten döptes till Hvita korset och där utbildades också barnsköterskor.

Julia Stéen annonserade i tidningarna med ett slags kodat språk: ”För patienter från landsorten, som under någon tid före nedkomsten önska dietisk omvårdnad till skydd och bot mot moderskapets och förlossningstillfällets farligaste fiender: äggvita, socker etc gives tillfälle till god inackordering för moderat pris.” Mödrarna kom från hela landet upp till tre månader före förlossningen, namnen på de ogifta blev sällan inskrivna, utan antecknades som ”okänd”.

Hemmet blev visserligen räddningen för många kvinnor, men många av barnen lämnades i barnkrubban och sedan till fosterföräldrar. Läkaren på stadens upplysningsbyrå tyckte att barnkrubban liknade ett fosterbarnhem, vilket Hvita korset inte ansökt om att få driva. Julia Stéen svarade på hans anmälan att krubban inte drevs av ekonomiska intressen, utan helt ideellt för att rädda barn från dåliga fosterhem och ge de ogifta föräldrarna tid att hitta lämpliga fosterhem.?

Men Julia Stéen bröt mot regler och lagar, menade både stadsläkaren och fosterbarns­inspektören. När hon även vägrade att anmäla alla barn till hälsovårdsnämnden, tappade myndigheterna tålamodet och åtalade henne. Domen slutade med böter på 30 kronor, vilket bara var början på bekymren med rättvisan. När hon vägrade släppa in inspektören vid nästa tillfälle och förbjöd barnsköterskorna att tända lamporna, blev hon åter kallad till rätten. Efter många turer, skriftväxlingar och överklaganden, dömdes hon av hovrätten åter till böter.

Situationen i Örebro blev alltmer besvärlig, men i stället för att ge upp flyttade hela Hvita korset till Älmhult år 1921. Där blomstrade Julia Stéens alla verksamheter, speciellt barnsköterskeskolan byggdes ut. Även gifta kvinnor födde på förlossningshemmet. Där föddes också traktens son, som senare satte både Älmhult och Sverige på världskartan; Ingvar Kamprad, Ikeas grundare.??

De flesta ogifta kvinnorna kom från välbärgade familjer, men bland dem som kom från enklare förhållanden och själva skulle klara sin försörjning märktes Maja Ståhl. Hon fick sitt första arbete på Elme glasbruk redan som 13-åring. Hon åkte på logdans tillsammans med de andra flickorna på glasbruket och träffade så småningom en man och blev med barn. Med hjälp av sina stöttande föräldrar kunde hon bo kvar hemma under graviditeten och sedan behålla barnet. Några månader efter förlossningen började hon arbeta i köket på Hvita korsets förlossningshem och Älmhults barnavårdsskola. Hon sa i en intervju 1998:

?— Jag vet inte vad de pratade om bakom ryggen på mig. Men jag hade ju min fästman Georg och mina föräldrar som stöd.??

Barnsköterskorna som utbildade sig på Hvita korset var eftertraktade. Antalet elever varierade mellan 30 och 50. Reglerna på skolan var stränga, det skulle vara släckt och porten låst klockan 22.?

— På den tiden var det ju en otrolig skandal att få barn utan att vara gift. Mödrarna tvingades dra sig undan och föda, berättade Karin Larsson, som fick sin utbildning på Hvita korset, för Smålandsposten 1978.?

Julia Stéen fortsatte vara kontroversiell och stridbar på Hvita korset i ytterligare 20 år. Många kvinnor och barn både bodde och födde där, samtidigt utbildades ett stort antal barnsköterskor. Likaså fortsatte dusterna med myndigheterna under alla år, tills Hvita korset gick i i konkurs på 1940-talet. Än i dag står det ståtliga huset med sex våningar kvar och blickar ut över Älmhult. Exteriören ser nästan likadan ut, men inne i huset ekar det tomt. ?