Hon styrs av lusten att ha roligt

Elisabet Welin Henriksson kan tyckas hattig i sina yrkesval. »Det mesta är så himla kul«, säger hon. Så att gå in i forskarvärlden och sedan börja om som sjuksköterska - det är helt naturliga vägval för henne.

10 januari 2005

Elisabet Welin Henriksson småskrattar åt sig själv när hon ska försöka förklara sin karriärväg. »Det kan verka lite planlöst. Men jag tror att de flesta av mina val har styrts av vad jag just då tyckte var roligast och mest angeläget.«

Hon utbildade sig till sjuksköterska men doktorerade i molekylärbiologi. Efter 14 år i laboratorievärlden ville hon återvända till sjuksköterskeyrket. Det gjorde hon, men allt blev inte som hon hade tänkt sig.

Antagligen har hon för många intressen, säger hon.

– När jag ser en kurskatalog från universitetet blir det som när småbarn bläddrar i leksakskatalogen inför julen. Jag vill läsa allt, säger hon och skrattar.

Som ung hann hon med ett år som utbytesstudent i usa och en tid i Paris för att lära sig franska innan hon skickade in ett antal ansökningar till olika yrkesutbildningar. Fortfarande visste hon inte riktigt vad hon ville bli. Men hon började på Sophiahemmets sjuksköterskeutbildning, den sista femterminaren.

Första jobbet efter examen fick hon på öron- och infektionskliniken i Karlstad.

– Jag var 24 år och hade 40 år kvar att jobba.

Visst var det roligt med patienterna. Men som läget var då, 1984, kände hon att hon som bäst skulle kunna sluta som pärmbärande avdelningsföreståndare. Någon annan professionell utveckling för sjuksköterskor fanns i princip inte att se fram emot.

– I det skedet tänkte jag att jag nog aldrig mer skulle jobba som sjuksköterska. Jag tyckte faktiskt att utbildningen hade varit en ganska bortkastad tid.

Det hon i stället uppfylldes av var frågorna hur och varför. Hur går det egentligen till när folk blir sjuka? Varför blir en del jättedåliga medan andra knappt påverkas alls av samma sjukdom?

– Jag var fascinerad av immunsystemet och ville veta mer, säger Elisabet.

Efter ett år som färdig sjuksköterska började hon läsa på kemistlinjens mikrobiologiska gren.

Av en slump hamnade hon så småningom i ett forskarteam som studerade vilka proteiner som patienter med reumatiska sjukdomar bildar antikroppar mot. Några år senare, 1998, disputerade hon på en avhandling i molekylär reumatologi.

– Jag såg inte en patient under de där åren, men det jag sysslade med hade ändå en tydlig patientanknytning eftersom vi jobbade med långa patientserier.

Under sin forskarutbildning fick Elisabet tre barn. I takt med att barnen blev äldre blev hon allt nyfiknare på hur det skulle vara att arbeta som sjuksköterska igen.

– Jag var imponerad av hur barnens skolfröknar på en och samma gång lyckades vara både professionella och varmhjärtade. Hur de kunde knyta ihop den där yviga skaran av ungar till en enhet samtidigt som de klarade att bemöta en »tulpan som en tulpan och en ros som en ros«.

Hon funderade mycket på hur man skulle kunna arbeta på liknande sätt professionellt i en klinisk situation, så att varje patient bemöts och behandlas utifrån individens egna förutsättningar. Patienterna är ju alla olika, fast de kan ha samma diagnos och vistas på samma avdelning.

Hösten 1999 hoppade Elisabet på Röda korsets reaktiveringskurs för icke yrkesverksamma sjuksköterskor. Många undrade vad hon egentligen höll på med. De tyckte att det var att ta ett rejält kliv neråt på karriärstegen.

Hon sökte sig till reumatologiska kliniken på Karolinska universitetssjukhuset i Solna utanför Stockholm.

– De som kände mig förstod väl varför, men på personalavdelningen var de nog lite överrumplade.

Att ha forskat räknades knappast som någon merit och kliniken fick kämpa för att hon skulle få behålla samma lön som hon hade som postdoc-forskare.

– På reumatologkliniken blev jag däremot varmt välkomnad från första början. Det var så roligt att komma tillbaka till det kliniska arbetet, att få möta patienterna, att få jobba tillsammans med alla professionella medarbetare på kliniken och att få vara delaktig i den hisnande utvecklingen som sker inom reumatologin.

När Elisabet började arbeta som sjuksköterska igen såg hon fram emot att få kunna lämna över arbetsuppgifterna vid arbetspassets slut. Som forskare hade hon ständigt varit uppbunden av sina olika projekt.

Men ganska snart visade det sig att hon även i det kliniska arbetet använde mycket av det hon under forskarutbildningen hade lärt sig om projektarbete och problemanalys, och efter tio månader började hon på tjänsten som biträdande chefssjuksköterska.

Just nu har hon 30 procent klinisk tjänst, resten ägnar hon åt forskning om reumatikers livskvalitet och coping-strategier och åt landets enda magisterutbildning för reumasjuksköterskor, som hon var med om att starta i Uppsala för två år sedan.

Det där med att tillvaron skulle bli så mycket lugnare som sjuksköterska har hon fått äta upp många gånger.

– Problemet är väl att jag tycker att det mesta jag gör är så himla roligt, och att hjärtat klappar för flera områden på en gång.

Å andra sidan skulle hon inte ha någonting emot att jobba mer på avdelningen. Men dels har hon svårt att få tiden att räcka till, dels är lönen på avdelningen så mycket sämre än den hon har för sin 70-procentiga tjänst som omvårdnadsforskare. Det skiljer åtskilliga tusenlappar i månaden.

– Jag har ju beretts möjligheten att utveckla en hel del saker och de lyssnar till mig på kliniken. Men på många andra kliniker får de sjuksköterskor som har disputerat och sedan återvänder till avdelningen exakt samma arbetsuppgifter som de hade förut, till samma lön. Sen klagas det över att de disputerade sjuksköterskorna inte stannar kvar i vården.

Elisabets karriär
1984 sjuksköterskeexamen
1985-89 kemistlinjen
1998 disputerar i molekylärbiologi
1999 går en reaktiveringskurs för sjuksköterskor
2000 sjuksköterska
2000 biträdande chefssjuksköterska
2002 lektor i Uppsala, startar vidareutbildning i reumatologi för sjuksköterskor
2004 omvårdnadsforskare

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida