Hundra år av sjuksköterskors samarbete över gränserna

Även om det från början fanns stor misstänksamhet och det dröjde länge innan Sveriges sjuksköterskor blev medlemmar, har Sverige ändå tidvis haft en ledande roll inom den internationella sjuksköterskeorganisationen ICN

Den 1 juli 1899 på Hanover Square i London: sjuksköterskan Ethel Gordon Fenwick (som sedan blev organisationens förste ordförande) föreslog bildandet av en internationell sjuksköterskeorganisation. Dagen därpå utsågs en kommitté för att bland annat utarbeta ett förslag till stadgar.

Den 1 juli 1999 i Westminster Abbey i London: sjuksköterskor från mer än hundra länder firade under pompa och ståt 100-årsminnet av bildandet av den internationella sjuksköterskeorganisationen icn. Bland deltagarna fanns representanter för Vårdförbundet med Eva Fernvall i spetsen.

Under de här hundra åren har det förstås hänt mycket. På den första kongressen 1904 fanns tre medlemsländer, England, usa och Tyskland. I dag har antalet stigit till 118. Från att ha varit en liten organisation med ett fåtal individer som medlemmar har icn växt till en erkänd internationell sammanslutning där varje medlemsland representeras av en förening, inte av enskilda individer.

Yrkesfrågor viktigast
Vilken roll har icn haft under de här åren? Den dåvarande generalsekreteraren Daisy C Bridges uttryckte det bland annat så här i samband med 50-årsjubileet i Stockholm 1949: »En organisation som vår måste fylla två huvudsyften och detta har vår historia alltid visat. Först måste den fylla dagliga krav från dess många tusental medlemmar: Den måste vara en ›upplysande, normgivande, samarbetande sammanslutning‹, ansvarig för insamlandet av fakta rörande sjuksköterskor och sjukvård över hela världen och för att sådan upplysning förmedlas när så behövs. För det andra måste den vara rustad att ge sig in på och fullfölja utforskandet av bättre metoder för utbildning i sjukvård i syfte att sjukvården ska tekniskt gå framåt, och resultaten av sådana undersökningar måste tillrättaläggas för alla våra medlemsländer med alla deras olikheter i historia, i lynnesart och sociala förhållanden.«

icn har i första hand varit en internationell yrkesorganisation. Utbildning, yrkets utveckling och stöd till kolleger i länder med sämre förutsättningar har varit huvudfrågorna. På senare år har dock även sådant som traditionellt tillhört så kallade fackliga organisationer kommit in. På 100-årskonferensen fanns bland de ämnen som togs upp även förhandlingar.

Först bland de nordiska länderna att ansluta sig var Danmark och Finland, redan 1909. Norge kom in 1922. För Sverige dröjde det längre. Ett försök att söka medlemskap 1924 misslyckades.

I den medlemsomröstning som ssf:s styrelse då anordnade röstade nämligen en tredjedel nej till anslutning. Vid en ny omröstning 1928 blev det dock en överväldigande majoritet för en ansökan och Sverige togs in i icn 1929.

En rad kongresser (de hålls vart fjärde år) har hållits under de här 100 åren. Den senaste genomfördes i Vancouver, Kanada, för två år sedan.

50-årsjubileum i Stockholm
En gång har icn haft möte i Sverige, i Stockholm 1949. Det var dock inte någon kongress utan en mellankonferens (som den i år i London) för att fira icn:s 50-årsjubileum. Orsaken till att
3700 sjuksköterskor från 36 länder då samlades i Stockholm var, enkelt uttryckt, Gerda Höjer. Hon var ordförande i ssf sedan 1945 och valdes till ordförande i icn på den ordinarie kongressen 1947.

På den kongressen ansågs det nödvändigt med ett nytt möte redan två år senare för att diskutera många viktiga frågor som legat i träda under andra världskriget eller som blivit högaktuella just på grund av kriget. Som en hyllning till sin ordförande, beslutade icn att förlägga mötet och 50-årsjubileet till Stockholm.

Gerda Höjer, och därmed Sverige, kom även att påverka icn på ett annat och mer varaktigt sätt. Efter kriget fanns ett starkt behov av att omforma stadgar och regler och därmed i praktiken själva icn. Med Gerda Höjer som ordförande kom det arbetet att få en tydlig svensk och nordisk prägel.

Stockholmskonferensen blev en stor manifestation. Vid invigningen i Kungliga tennishallen sjöng bland annat Birgit Nilsson och Sigurd Björling. Ärkebiskopen Eidem reste ner från Uppsala för en speciell predikan i Hedvig Eleonora kyrka. På Dramaten spelades krönikespelet »Historien om sjukvården i de nordiska länderna«. Specialtåg gick från Stockholm för studiebesök i Norrköping och Örebro och med uniformsklädda sjuksköterskor som tågvärdinnor.

Studiebesök gjordes på en rad platser i landet, även om alla önskemål inte kunde infrias. Det var till exempel litet svårt att hjälpa de sjuksköterskor som på förmiddagen önskade se ett lappläger i norr och på eftermiddagen ville besöka Gotland. Eller de sjuksköterskor som en dag bad att få låna cyklar för en dagstur runt Siljan.

Gerda Höjer avgick som ordförande 1953 och sedan dröjde det till 1993 innan någon svenska fick en hög post inom icn. Då valdes Vårdförbundets ordförande Inger Ohlsson till en av icn:s viceordförande, en post hon lämnade 1997.

SSF drev Sydafrikafrågan
Den svenska insatsen och det svenska engagemanget i icn har varierat under årens lopp och det är svårt att säga om det haft någon avgörande betydelse för verksamheten. Utom på en bestämd punkt. Under 60- och 70-talen drev ssf mycket hårt kampen mot apartheid i Sydafrika. Den kampen ledde till att icn hotade den helvita sydafrikanska sjuksköterskeorganisationen med uteslutning om inte dess stadgar ändrades så att även färgade skulle kunna vara medlemmar. Eftersom detta var omöjligt enligt Sydafrikas raslagar och en uteslutning därmed var självklar, valde sydafrikanerna att i stället själva begära
utträde ur icn 1973.