Hur orkar man vårda de värsta?

Patienter som har förgripit sig sexuellt på barn väcker avsky -också bland vårdare. Det finns personal som har modet att vårda dessa värsta, men för att klara det krävs både kunskap och ett stort mått självkännedom.

3 februari 2006

Jag har lättare att fördra patienter som begår brott under inverkan av en psykos. Med pedofiler är det inte lika lätt«, säger Barbara Tylmad.

Hon är sjuksköterska på akutmottagningen vid den rättspsykiatriska vårdsektionen på Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge utanför Stockholm.

Det ligger en medvetenhet och en beräkning bakom deras beteende som berör henne extra illa.

– Det är viktigt att få erkänna att man inte alltid är en god vårdare för att inte känna skam över det, säger hon.

Att närma sig den som har begått sexuella övergrepp mot barn innebär att närma sig svåra och kanske okända sidor hos sig själv. Den egna sexualiteten till exempel. En vårdare uttrycker sin rädsla i en avhandling av Reet Sjögren om att vårda pedofiler :

»- Kan en människa bli på det här viset, jag menar herregud kan det här hända mig, kan jag bli så här?«

– Att vårda på uppdrag av rättsväsendet kräver mod och klarsyn. Både för att tåla det de möter och för att våga erkänna sin vilsenhet, säger Reet Sjögren, vårdutvecklingschef vid rättspsykiatrin i Huddinge.

Liksom Reet Sjögren finner Barbara Tylmad ett stöd i vårdvetenskapens etik om det absoluta människovärdet. Men hon tillstår att hon inte har samma tolerans för människor som faller offer för sina impulser som forskaren Reet har.

Det som en gång förde Barbara Tylmad till rättspsykiatrin var intresset för den mänskliga naturen och viljan att utforska patologin kring den. En nyfikenhet som hon tror är en anledning till att hon orkar vårda patienter som har gjort sig skyldiga till bisarra brott.

Allra svårast är det dock att plocka fram det etiska förhållningssättet i mötet med just patienter som har förgripit sig på barn.

– När patienter väcker starka känslor brukar jag ställa mig den grundläggande frågan: Varför? Hittar jag svaret kan jag bearbeta det, och sedan distansera mig.

Pedofilen hotar två av våra djupaste känsloområden, förklarar hon: sexualiteten, den mest privata sfären, och omsorgen om vår avkomma ? det mest elementära hos alla varelser. Hon tycker att det vore bra om vårdare oftare än de gör vågade konfronteras med de känslor det väcker. Drygt hälften av dem i Reet Sjögrens studie vågade erkänna att de hade svårt att vårda patienter som har förgripit sig på barn.

Reet Sjögrens doktorsavhandling bygger på intervjuer, både med patienter som har förgripit sig på barn och med personal som har i uppdrag att vårda dem. Patienterna beskriver hon som rädda vuxna som tidigt har blivit kränkta och som bär på ett livslidande. De upplever en enorm tomhet som lindras i det ögonblick de begår ett övergrepp, men som blir ännu större efteråt.

– De står utanför den mänskliga gemenskapen. Även om de har levt i förhållanden, har de inte upplevt djup gemenskap med andra människor. En tredjedel av dem har själva blivit sexuellt utnyttjade som barn, säger hon.

Gemensamt för förövarna är att de tidigt i livet har utsatts för en känsla av maktlöshet som har hindrat dem att mogna till ansvarskännande människor. Som vuxna känner de skam för den de är och bär på ett väldigt självförakt som de ofta döljer genom att uppträda arrogant och nedlåtande mot andra.

Reet Sjögren har vågat ta emot förövarnas berättelser och de har vågat prata med henne, gett sin version och förklarat hur de kände. Övergreppen var som trassliga trådhärvor för dem. Till sist ville de själva reda ut och förstå mer.

– För flera blev det som ett slags rening. Det gällde att vara lyhörd så att jag inte väckte ett lidande som inte fanns. Intervjuandet blev en balansgång mellan att vara öppen och empatisk och samtidigt känslomässigt neutral. När patienternas sårbarhet krävde det fick vårdandet tillfälligt ta över.

Barbara Tylmad säger att Reet Sjögrens avhandling har ökat vårdarnas inre insikt, men hon tror att det är att kräva för mycket att de, som Reet skriver, så öppet och förutsättningslöst som möjligt ska möta förövaren och hans berättelse.

– Jag tror inte att det är realistiskt, även om det optimala skulle vara att utveckla en sådan förståelse. För mig framstår det som övermänskligt att kunna förstå och sätta sig in i en störning. Däremot kan man etablera en vårdrelation och därigenom närma sig det mänskliga i patienterna, möta deras smärta och hjälpa dem att bygga upp sin självrespekt.

Att inte öppna sig för vårdarna är en del av förövarnas försvar. Barbara Tylmad är inte säker på att det ens är bra för vården om de beskriver övergreppen.

– Det skulle bli för mycket att härbärgera för vårdarna. Det finns gränser för vad man orkar ta in.

Hon beskriver arbetet som en balansgång mellan visdom och distans. Distans till de egna känslorna säger hon är nödvändigt.

– Modet att vårda dem som har gjort det värsta grundar sig i insikten om de egna svagheterna.

Reet Sjögrens studie visar också att just insikten om olika sidor av sig själv, och vad det professionella uppdraget innebär, är avgörande för hur en vårdare lyckas med dessa patienter.

Det som är viktigt när ett litet barn ska in i gemenskapen gäller också för de här patienterna, säger Reet Sjögren.

– Därför måste vårdarna vara lyhörda och börja där patienterna befinner sig. En inkännande vårdare kan ge dem något av ett människovärde.

Det, menar hon, är en förutsättning för att de inte ska begå övergrepp igen. Utan ett människovärde fortsätter de att stänga av känslorna och lever vidare i ett vegeterande tillstånd.

Senaste jobben

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida