I väntan på ett skrivbord

Att kunna kombinera kliniskt arbete med undervisning och forskning är barnmorskan Gunilla Anebloms dröm. Nu är hon delvis tjänstledig från arbetet som barnmorska för att forska och har därmed kommit en bit på väg mot den sortens kombinerade tjänster som ännu inte finns på hennes arbetsplats. Att hon dessutom ingår i en grupp tillsammans med andra forskande barnmorskor, som stöd och samtalspartners, värderar hon högt.

– Jag tror inte på ensamliret. Om det ska bli en kreativ process måste man ha kolleger att bolla med, säger hon.

Gunilla Aneblom beskriver sig själv som impulsiv; en känslomänniska som också är vetgirig och arbetsam. Ganska mycket hönsmamma också – om hon rannsakar sig själv. För henne innebär forskningen en frihet som hon har längtat efter. Frihet från att vara omhändertagande och den som alltid står för kontinuiteten. Forskningen har blivit en motvikt; en möjlighet att ställa sig utanför och inte vara så känslomässigt involverad. Det var också ett skäl till att hon valde preventivmedelsområdet som forskningsfält, och inte förlossning där hon är så engagerad.

Tillåtet att misslyckas
Vägen från barnmorskeri till forskning började med en kurs i kvinnomedicin som var så rolig, spännande och intressant att hon bestämde sig för att börja läsa vårdvetenskap. Sedan hon, tillsammans med en barnmorskekollega, fick en artikel publicerad har det bara rullat på.

Just nu håller hon på med en attitydundersökning bland barnmorskor och börjar skönja slutet på avhandlingsarbetet.

– Jag kan mer än jag trodde. Man tar en sak i taget och känner att självförtroendet stärks och det är så stimulerande och roligt, säger hon med både glädje och stolthet i rösten. Och jag har lärt mig att det är tillåtet att misslyckas.

Forskningstraditionen bland barnmorskor är inte så lång och Gunilla Aneblom upplever att det fortfarande är vattentäta skott mellan klinik och forskning som måste överbryggas. När hon arbetar som barnmorska möts hon av både nyfikna och skeptiska frågor från kollegerna om sin forskning.

Möjligheten att växla mellan kliniskt arbete och forskning gör det lättare att stå ut med den tröghet och de kortsiktiga budgetbeslut som Gunilla Aneblom upplever hos arbetsgivaren landstinget och som kan göra henne rasande. Rösten får lite extra skärpa när hon beskriver hur personalstyrkan minskas och att det medför att allt fler administrativa arbetsuppgifter tar hennes tid från den födande kvinnan.

Äntligen eget rum
Som forskare, lika väl som barnmorska, är det svårt att ta plats. Sin forskningsarbetsplats flyttar hon därför mellan matrumsbordet och datorn i källaren hemma i villan.

– På kliniken har jag ett litet fack som är mitt. Det kan också ses som ett sätt att osynliggöra oss, säger hon. Men nu ska det äntligen lösa sig, vi är några doktorander som ska få ett rum att dela på, vi väntar bara på skrivbord.