I väntan på Svennis

Var är Svennis?« Frågan i salen illustrerade det lätt uppgivna anslag som fanns i diskussionen om ledarskapet när 200 ledande företrädare för svensk hälso- och sjukvård samlades till de så kallade Jönköpingsdagarna i början av september.

Det var en – enligt egen bedömning – hyfsat kompetent grupp som samlats i Jönköping. I en mentometermätning alldeles i inledningen av tvådagarskonferensen fick de själva skatta sitt ledarskap. Resultatet blev 4,56 på en skala från 1 till 6.

Så kanske fanns Svennis redan i salen.

På något sätt var det måhända typiskt att konferensen i mångt och mycket kom att handla om vem som ska leda vården, trots att tanken väl snarare var att diskutera hur vården ska ledas.

Anslaget fanns redan i häftet Den viktiga balansen. Ledarroller i vården, en samling intervjuer med representanter för de sex arrangerande organisationerna. Det hade skickats ut till deltagarna i förväg. Bernhard Grewin, ordförande i Läkarförbundet, säger så här i intervjun med honom: »Ledarskapet i vården är läkarnas ansvar! Det är inget vi kan lämna därhän, det är vårt ansvar att engagera oss även där och handla utifrån det.«

I samtal med Vårdfacket förklarar han att Läkarförbundet inte principiellt vill utestänga andra från ledarskap, utan att hans uttalande var tänkt som en uppmaning till de egna kollegerna att ta ansvar för ledandet på samma sätt som de tar ansvar för patienter och vård.

Ett professionellt ledarskap präglas enligt Bernhard Grewin av en kombination av gedigen vårdutbildning med ledarskap. »Och även om en och annan har en naturlig fallenhet för att leda, behöver andra utveckla den förmågan. Det krävs utbildning – och när det gäller utbildningsdelen ligger sjuksköterskorna före.«

Ska då chefskapet vara förbehållet läkare? »Den som är bäst lämpad ska vara chef. Och den bäste är – ofta men inte alltid – en yrkeserfaren läkare med god ledarskapsförmåga«, säger Bernhard Grewin.

Å andra sidan fanns det de på konferensen som i sina visioner om det nya ledarskapet använde ord som »riv reviren«.

Eva Fernvall var lite bekymrad över att diskussionerna under Jönköpingsdagarna inte riktigt kommit förbi vem-stadiet; att hur-frågan blivit för lite uppmärksammad. Hon menar att ledarsextetten (ordförandena i de sex arrangerande organisationerna Vårdförbundet, Läkarförbundet och Kommunal samt Landstingsförbundet, Kommunförbundet och Privatvårdens arbetsgivarorganisation) måste intensifiera diskussionerna om och försöka komma fram till en gemensam syn på hur ledarskapet bör se ut.

Några var nöjda. »Resultatet av Jönköpingsdagarna blir en större samsyn om vården och hur man ska leda den«, sa en som Vårdfacket pratade med.

Andra frustade av otålighet. »Alla vet vad som ska göras, alla vet hur det ska göras. Men var finns eldsjälarna som drar igång det?«

Jönköpingsdagarna var den tredje konferensen i en serie som inleddes 1999 i Ystad (»Ystadsdagarna«) och sedan fortsatte i Umeå (»Umedagarna«) i fjol. Förhoppningen från arrangörernas sida är förstås att dessa »dagar« ska utvecklas till en tradition, en mötesplats där vårdens folk årligen samlas för att stämma av läget just nu, identifiera de mest brännande problemen och hitta vägar att lösa dem.

Men ska det bli en fortsättning behöver dagarna utvecklas. Kanske måste målgruppen vidgas, till exempel med företrädare för patientorganisationerna så att det perspektivet i vården blir tydligare. Kanske borde också ledamöterna i riksdagens socialutskott vara med så att lagstiftningsmakten kommer närmare dem som utför vårdarbetet till vardags.

Annars kanske det blir som Ann Hedberg sa, hon var tidigare ordförande för de medicinskt ansvarig sjuksköterskornas riksförening men är nu förbundssekreterare på Kommunförbundet: »Vi är rörande överens om vilket som är problemet, men vi har så svårt för att sedan komma vidare.«

Det finns en risk för att det blir en tröstlös väntan på Godot.

Eller om det är Svennis.

Fotnot: »Svennis« (Sven-Göran Eriksson från Torsby i Värmland) är som förste utlänning förbundskapten för det engelska fotbollslandslaget och har där gjort stor succé, inte minst för att han fått de egotrippade proffsen att samarbeta. Godot är den person som de båda luffarna Vladimir och Estragon väntar på i Samuel Becketts pjäs »I väntan på Godot«. Godot dyker aldrig upp.