Idéer dör utan näring

Valen är avklarade och det har blivit höst. En befriande tystnad har infunnit sig efter allt partipolitiskt käbbel. Vi matas inte längre med försäkringen om satsning på ”vård, skola och omsorg”, den som på ett tidigt stadium blev ett flera gånger dagligen upprepat mantra. Vi slipper höra att det kloka svenska folket – trots vissa nödvändiga umbäranden – är ”tacksamt för ett kraftfullt och resolut handlande som tog landet ur den ekonomiska krisen”. Ingen tjatar om att ”välfärdspolitiken ligger fast” eller att själva välfärden ”kan och ska värnas” även med sänkta skatter.

Vi behöver inte som före valet fundera över vad återinförda vårdgarantier eventuellt kan få för etiska och praktiska konsekvenser även om vi fortfarande häpnar över det amoraliska i själva förslaget. För visst är det väl så att om man väljer ut vårdsökande med ett antal diagnostiskt okomplicerade tillstånd, vilkas behandlingstid och resultat är lätta att mäta, och åtar sig att ge dessa patienter vård inom tre månader men utan att nämnvärt skjuta till extra resurser, så ställer man andra med mer komplicerade och krävande åkommor längre bak i någon kö!

Den förenklade, lättköpta retoriken, överbuden och antydningarna har lagts i malpåse till nästa val. Men, och det är viktigt, det vore ytterst oklokt att också låta de utlovade satsningarna på vård, skola och omsorg bli förpassade ner i någon politisk byrålåda. Vårdköerna till den slutna specialistvården växer de facto trots avkortade behandlingstider. De äldre blir allt äldre, många dessutom allt sjukare, och oavsett om de ska vårdas och få sin omsorg i hemmet eller på något sjukhem eller i äldreboende – som det för övrigt finns alldeles för lite av – krävs ytterligare kompetent personal och fler geriatriska specialister. Alltför många skolor lider av en generande hög brist på behöriga lärare och har usla undervisningslokaler.

Personalbristen inom dessa tre prioriterade verksamheter gör sig redan i dag gällande på ett besvärande sätt men utgör i själva verket en tickande bomb som kommer att brisera i början av 2000-talet när de stora 40-talskullarna börjar gå i pension. Detta är väl känt av politikerna och var känt redan i början av 90-talet då den offentliga sektorn började göra sig av med personal, för att inte hejda sig förrän vid årsskiftet 1997/98 när omkring 100 000 hade fått gå.

På sidan 10 medger Mikael Sundesten, politiskt ansvarig för personalanskaffningen i Stockholms läns landsting, att man redan i mitten av 90-talet, när Hälso- och sjukvårdsnämnden beslutade om besparingar på tre miljarder kronor, visste att det exempelvis skulle saknas omkring 800 sjuksköterskor i landstinget år 2000. Problemet, menar han, har varit att personalavdelningarna, som tidigare alltid arbetat med att rekrytera, under hela 90-talet har ägnat sig åt att göra sig av med folk. Det är svårt att arbeta med båda sakerna samtidigt.

Det man kan misstänka är dels att det om mindre än ett och ett halvt år inte kommer att bli lätt för Stockholm att hitta de saknade 800 sjuksköterskorna, dels – och det är mycket allvarligare – att man inte ägnat så värst mycket tid och möda åt nytänkande kring hur morgondagens vård ska vara organiserad för att bäst svara mot behoven hos morgondagens vårdsökande. Administrerandet först av rekrytering och sedan friställande av personal, som inte sällan förkläddes till ”marknadsmässighet”, har dödat många incitament till kreativitet och visioner. Vad är de 800 annat än utfyllnad av hålen, som pensionerade sjuksköterskor lämnat tomma i en stadigt cementerad och i stort sett opåverkad hälso- och sjukvård? 

Vården är till för patienterna: de sjuka, handikappade, ängsliga och rådvilla. Den ska ges ”på lika villkor”, som det står i Hälso- och sjukvårdslagen. Detta betyder inte att den en gång för alla är stöpt i en enda  form. Den generella höjningen av kunskaper, kompetensutveckling och den växande insikten hos personalen om vad omvårdnad och omsorg kräver, vid sidan av ny teknik och medicinska landvinningar skickar sannerligen inte enbart ut signalen att det är fritt fram för ytterligare effektivisering och rationalisering av befintlig verksamhet. Allt detta öppnar faktiskt också möjligheter till systematiska analyser av metoder och innehåll, slutsatser om vad patienterna behöver och har rätt att få. Det innefattar bland annat ställningstaganden om vilken personalsammansättning som behövs i somliga sammanhang och vilken som behövs i andra. Det läkare, sjuksköterskor och undersköterskor var för sig eller tillsammans alltid har gjort måste ständigt prövas och utvärderas. Kanske också förändras.

I sin krönika skriver Vårdförbundets ordförande Eva Fernvall i detta nummer att hon ibland får frågan om hur den ideala vårdorganisationen ser ut. Faktum är, menar hon, att det inte finns en modell utan tusentals.

Tanken är hisnande att det överallt ute på vårdens arbetsplatser finns idéer och kanske pågår diskussioner om hur organisationen skulle kunna förändras för att bli bättre för patienterna.

För att få struktur på allt detta krävs kloka och modiga chefer och massor av nätverk. Att lyssna och samla ihop är arbetsgivarens – politikernas – uppgift och ansvar. Utan näring vissnar som bekant även de frodigaste plantor och utan stöd bryts till synes kraftiga stänglar!