Insåg inte att blödning innebar risk för barnet
Den gravida kvinnan med störtblödning piggnade till sedan hon hade fått syrgas och dropp. Ambulanspersonalen transporterade därför in henne till förlossningen utan brådska. De insåg inte att barnets liv var i fara.
Den 34-åriga kvinnan var gravid i åttonde månaden då hon plötsligt fick en kraftig underlivsblödning. Maken ringde larmcentralen och begärde att få en ambulans till sjukhuset som låg ett par minuters bilfärd bort. Tre kvart efter larmet anlände kvinnan till sjukhuset. Hon förlöstes tio minuter senare med kejsarsnitt eftersom man misstänkte placentaavlossning.
Barnet avled tre dagar senare.
Kvinnan anmälde personalen vid larmcentral och ambulans till hsan för långsam handläggning. Sedan ambulansen anlänt tog det 20 minuter innan personalen körde henne till sjukhuset, hävdade kvinnan. Fast det var bråttom körde de utan sirener eller blåljus och stannade vid rödljus och övergångsställen.
Larmoperatören skrev i sitt yttrande att makens brytning var svår att förstå men att hon sedan pratade med kvinnan som var lugn men ledsen. Medan hon kopplade kvinnan vidare till förlossningen tittade hon i Svenskt index för akutmedicinsk larmmottagning och beslöt att prioritera upp ärendet från 2 till 1. Då ambulanspersonalen kvitterade ut uppdraget fick de besked om uppgraderingen.
Sjuksköterskan i ambulansen berättade i sitt yttrande att turen utlarmades som »gravid kvinna med blödningar«. Kvinnan satt på toaletten då personalen kom till lägenheten. Hon var blek men svarade på tilltal. De tog anamnes och status, mätte blodtrycket som var lågt och satte dropp, hjälpte patienten till båren och kopplade syrgas på mask med högflöde.
Eftersom blodtrycket stigit och patienten såg kliniskt bättre ut då de kom ner till bilen valde personalen att inte köra den korta sträckan till sjukhuset med blåljus.
Sjuksköterskan skrev att om de hade kunnat förutse händelseförloppet och kört med blåljus så hade de enligt hans uppfattning kunnat minska den tid uppdraget tog med två minuter.
Ambulanssjukvårdaren förklarade att ambulansen nästan hade nått adressen då uppdraget prioriterades upp, att vistelsen i lägenheten enligt färddatorn tagit 14 minuter, och att inresan till förlossningen gjordes lugnt och fint på fem minuter.
Ambulansöverläkaren konstaterade i sitt yttrande att personalen inte insåg att tillståndet var livshotande för barnet eftersom mamman verkade repa sig efter den behandling de gav.
I ambulanspersonalens utbildningspärm beskrivs symtomen på ablatio placentae och placentae previa. Vid placentaavlossning står buksmärtor som ett huvudsymtom men det hade inte denna kvinna, skrev överläkaren som ansåg att ambulanspersonalen hade agerat rätt utifrån sina instruktioner.
Ansvarsnämnden konstaterar att en underlivsblödning i sen graviditet innebär fara för både moderns och barnets liv. Larmoperatören borde alltså redan från början ha kallat ambulansen med högsta prioritet. Efter att ha lyssnat på samtalet mellan barnmorskan och kvinnan ändrade hon emellertid prioriteten. Därför blev varken utlarmning eller körtid särskilt fördröjda, anser nämnden.
Ambulanspersonalen tyckte, efter att ha anlänt till lägenheten och sett kvinnan, inte att det förelåg någon omedelbar fara för kvinnan eftersom hennes blodtryck hade normaliserats. De tänkte inte på risken för barnet, men de bedömde situationen och handlade utifrån de kunskaper och instruktioner de hade.
Nämnden anser att transporten till sjukhuset gick snabbt trots att den inte gick med högsta möjliga hastighet och lämnar anmälan utan åtgärd. Mamman har överklagat beslutet till länsrätten (hsan 460/01:b1).