”Jag hade velat nå längre”

Den borgerliga regeringens avgående äldresamordnare ser en stor tröghet i att nå samarbete mellan landsting och kommuner. Men hon är glad över all kompetens hon möter inom vård och omsorg.

I nästan fyra år har Läkarförbundets tidigare ordförande, Eva Nilsson Bågenholm, varit den borgerliga regeringens nationella samordnare för äldrefrågor. När det är dags att summera vad som har uppnåtts tillstår hon att det kunde ha hänt mer.?

— Men förändring tar tid och strukturer är svåra att rucka på, säger hon.?

Att få kommuner och landsting att samarbeta mer kring våra mest sjuka äldre har varit en av hennes viktigaste uppgifter. Men också den svåraste. Det finns verksamheter där de verkligen har lyckats — alldeles oavsett äldresamordnare. Eva Nilsson Bågenholm lyfter gärna fram närvården i Skaraborg som startade redan 2001.?

— När de såg hur ofta äldre fraktades fram och tillbaka mellan sjukhus och sex kommuner skapade de ett mobilt närsjukvårdsteam bestående av en geriatriker och två specialistsjukskötersk­or. Modellen har lett till att äldres akutbesök, inläggningar och antal dagar på sjukhus har minskat med 80 till 90 procent, säger hon. ??

Det finns fler goda exempel, men det har varit svårt att sprida dem. Enligt Eva Nilsson Bågenholm blev framgången i Skaraborg möjlig först efter att de skapat en gemensam politisk ledning. Det stärker hennes teori om att samarbete mellan verksamheter måste börja på ledningsnivå. När det kommer till det har hon nått en viss framgång. ?

— Med hjälp av krav på gemensam ledningsstruktur har vi fått tjänstemän och politiker i kommuner och landsting att träffas. Varje år har de presenterat en handlingsplan för vad de tillsammans ska göra för sina äldre invånare.

??I alla landsting och kommuner hon har besökt under de här åren, och de har varit många, är politiker och tjänstemän överens om att samarbete är nödvändigt.

?— Mer och mer sjukvård kommer att bedrivas i hemmen, och alla inser att kommunal hemsjukvård måste samarbeta med landstingsdriven primärvård och ha bra kommunikation med sjukhusvården. Det går inte utan en gemensam ledningsstruktur.

??Eva Nilsson Bågenholm säger att bristen på samordning är ett av äldrevårdens två stora problem. Det andra är variationerna i kvalitet, både inom sjukvård och inom äldreomsorg.?

— Jag har sett fantastiska enheter både på vårdcentraler, sjukhus, äldreboenden och inom hemtjänsten. Det de har gemensamt är att de individualiserar vården och ser den äldre som en deltagande person. Om alla gjorde så hade problemen varit lösta. ?

Hon anser att personcentrerad vård gör all skillnad. Med det arbetssättet behövs knappast några andra metoder. Så enkelt och självklart. ”Ingen hi-tech”, bara att utgå från vad den äldre behöver.

?— Vi har bra kvalitet på utbildningarna och vi har bra organisationer, men vi har glömt vilka vi är till för. Det duger inte att lägga scheman för att passa personalen, nu måste vi vända på perspektivet och först och främst se de äldres behov. ??

Även om den svenska äldrevården inte är fantastisk i alla sina delar, är Eva Nilsson Bågenholm säker på en sak: det finns inget annat land som gör det bättre. När fyra år har gått hade hon gärna fortsatt att driva på utvecklingen mot mer samarbete och mer personcentrerade vård, men ett projekt är ett projekt, som hon säger.?

Det roligaste med uppdraget har varit att träffa omvårdnadspersonal som har utbildat sig och kommit i gång med personcentrerad vård.?

— Speciellt undersköterskor som stolta säger: ”Nu är jag expert på demens.” Det finns en stolthet som inte kommer fram i tidningarnas skandalskriverier och allra bäst har det känts när jag hör personal säga att de nu kan göra det de egentligen har velat tidigare, men inte förmått.