Jag har fått kämpa själv

Astrid Borg är distriktssköterska och har i flera år krävt att arbetsgivaren ska göra något åt hennes arbetsbörda. Hon fick de första symtomen på Parkinsons sjukdom 1995 och är övertygad om att sjukdomen utlösts av den pressade arbetssituationen i kommunen. Nu har hon beslutat sig för att anmäla den som arbetsskada.

Astrid Borg är 52 år och har varit sjuksköterska i 33. Sedan februari i år är hon sjukskriven på heltid och nyligen beslöt hon sig för att inte gå tillbaka till sin halvtidstjänst som distriktssköterska i Götene kommun. Det har gått sex år sedan hon fick sina första symtom på Parkinsons sjukdom.

– Att under en längre tid utsättas för negativ stress kan hos några utlösa allergier, andra blir utbrända eller får till och med cancer. För min del utlöste den pressade arbetssituationen Parkinson, säger hon.

När kommunen 1992 tog över äldresjukvården från landstinget kändes det självklart för Astrid att byta arbetsgivare. Hemsjukvård lockade mer än mottagningsverksamhet på vårdcentral. Men trots att det har gått nästan tio år sedan Ädelreformen infördes har kommunerna fortfarande inte hittat formerna för hur sjukvård ska bedrivas.

I Arbetsmiljöverkets rapport Stress och belastning i vård och omsorg (2000:8) konstateras att sjuksköterskor inom kommunernas äldreomsorg »har särskilda problem i sin yrkesutövning«, bland annat på grund av otydliga beslutsvägar och allt fler och allt sjukare patienter.

Götene är bara en av landets kommuner där arbetsbördan är tung och Astrid Borg är inte den enda som blivit sjuk av arbetet. För något år sedan var sjukfrånvaron bland kommunens sjuksköterskor onormalt hög.

Som en resa tillbaka i tiden
När Astrid lämnade landstinget för kommunen hade hennes ankomst inte förberetts på något sätt.

– Jag hade ingen expedition, utan fick tillfälligt flytta in i ett litet rum på ett servicehus. Så småningom gjordes ett rökrum vägg i vägg med samlingssalen om till expedition.

Hon tyckte att det var som att göra en resa tillbaka i tiden och åter befinna sig på en nivå som landstinget lämnat för många år sedan. I kommunen fanns varken kunskap om eller struktur för hälso- och sjukvårdsarbete, anser hon.

Under landstingstiden hade fyra distriktssköterskor ansvar för Källby och Lundsbrunn, två mindre orter i Götene kommun. Efter reformen minskades de landstingsanställda distriktssköterskorna till två, medan Astrid blev den enda kommunala distriktssjuksköterskan på de båda orterna. Med personal stationerad på två orter och mycket bilåkande var arbetet tungrott redan från början. Till det kom kulturkrocken mellan personal med medicinska kunskaper och chefer skolade inom socialtjänsten.

Arbetsbördan blev tyngre än under landstingstiden. Patienterna var fler, äldre och sjukare och kontakterna med läkare skedde ofta per telefon. Det medicinska ansvaret var hennes.

Fick nästan alltid jobba över
– Jag tänkte ofta »i dag kommer jag nog hem i tid«. Men så blev det nästan aldrig. Det var alltid något som hände eller något att ordna upp, så att jag fick jobba över.

En redan pressad arbetssituation blev inte bättre av täta socialchefsbyten. Under Astrids nio år har Götene kommun bytt socialchef fem gånger. Med var och en av dem talade hon om sin arbetsbörda och om att hon behövde avlastning. »Varje socialchef har haft sin idé om organisationen och knappt hade en omstrukturering satt sig förrän det var dags för nästa«, konstaterar hon. Men hennes böner om förändring gav inga resultat.

Under en kurs i farmakologi och sjukdomslära 1995 fick Astrid de första symtomen på Parkinson. Fast det förstod hon inte då. Hon minns att hon under en skrivning kände sig darrig och att hon tyckte det var konstigt, för det var inte likt henne att reagera på en ansträngning på det viset. Egentligen trodde hon nog att det var tecken på att hon var utarbetad och blev inte orolig på allvar förrän under en introduktionsutbildning i taktil massage två år senare. Vid en avslappningsövning märkte hon att hennes kropp inte kunde slappna av.

I december 1997 fick Astrid diagnosen Parkinsons sjukdom, men fortsatte trots det att arbeta heltid under ett år. Det hade gått mindre än tre månader när hon insåg att »så här kan jag inte ha det«.

Huvudansvar för äldreboendet
Samtidigt som hon gick igenom den kris det innebär att få en kronisk sjukdom fick hon, tillsammans med en deltidsanställd kollega, det medicinska ansvaret för ett äldreboende. När Astrid valde att gå ner till 75 procent ville arbetsledningen att hon skulle ha huvudansvaret för äldreboendet. Själv föreslog hon att hon skulle få vara samordnare för den palliativa vården i kommunen och samtidigt vara behjälplig med råd och stöd i vården av Parkinsonsjuka.

Lösningen för henne blev 50 procent äldreboende och 25 procent »vård i livets slutskede«. Hon ingick i en kvalitetssäkringsgrupp som utarbetade ett studiecirkelmaterial och höll i studiecirklar i palliativ vård.

1999, ett år senare, valde Astrid att gå ner på halvtid. Hon är besviken över att arbetsgivaren lät henne ha kvar det tunga ansvaret för äldreboendet och tog bort de arbetsuppgifter som var stimulerande. Hon är också besviken över att hon inte informerades om sina rättigheter till en rehabiliteringsplan.

Erbjöds avgångsvederlag
– De tog aldrig initiativ till någon rehabiliteringsutredning. En sådan har jag så småningom lyckats driva fram själv.

I stället erbjöds Astrid att sluta med sex månadslöner som avgångsvederlag, berättar hon. Själv var hon till en början in-ne på att arbeta kvar i kommunen på en tjänst anpassad efter hennes kapacitet.

– Men enligt socialchefen fanns inga möjligheter att inrätta en specialtjänst för mig.

I dag har Astrid halv sjukpension och går en utbildning till Parkinsonsköterska. Och hon har bestämt sig: hon ska anmäla sin sjukdom som arbetsskada och hon vill inte längre arbeta inom Götene kommun. Fast det har inte varit helt lätt att fatta det beslutet. Hon är trots allt inte mer än 52 år och har fortfarande mycket kvar att ge. Inte minst specialistkunskaper i vad det innebär att ha en kronisk sjukdom. En sjukdom som, hur konstigt det än låter, har hjälpt henne till ett nytt och starkare självförtroende.

Inte knäckt
– Jag har tagit reda på allt jag har kommit över om Parkinson och är engagerad i Svenska Parkinsonförbundet. Många tar kontakt med mig och många vill att jag ska hålla föredrag. Jag har skapat en ny nisch och har en betydligt större styrka än tidigare.

Enligt Astrid har arbetsgivaren inte tagit hänsyn till att hon har en kronisk sjukdom, utan har i stället låtit henne arbeta som innan hon blev sjuk. Men även om hon är besviken, är hon inte knäckt. Framför allt är hon konfunderad över att en arbetsgivare inte är mer rädd om personal med specialistkompetens än vad Götene kommun visat sig vara i hennes fall.