”Jag har gjort allt som står i min makt”
Sanaz Khalili har stått mitt i covid-19-stormen och känt sig ganska ensam. Helena Johansson ser hur besöksförbudet drabbar gamla med demens. Inger Johansson hoppas på förändring. Läs tre sjuksköterskors berättelser från äldreomsorgen.
”Jag fick ringa mas:en och fråga, vilka riktlinjer kommer från dig?”
Sanaz Khalili, geriatriksjuksköterska på Katarinagården i Stockholm:
Vårsolen lyser över Stockholm. Sjuksköterskan Sanaz Khalili släpper in den i lägenheten genom ett öppet fönster. Här hemma har hon varit i snart tre veckor med mopsen Chanel som troget sällskap. Men tankarna är på jobbet – äldreboendet Katarinagården på Södermalm – där hon vet att hon verkligen skulle behövas just nu.
Fram tills att hon själv blev sjuk har det varit tuffa arbetsveckor. Stormen drog in en helg när hon var ensam sjuksköterska i tjänst och enligt upplägget på arbetsplatsen hade ansvar för både bemanning och arbetsledning.
Omsorgspersonal började ringa och sjukanmäla sig, några gick hem med symptom. Snart stod hon i köket och plockade disk, samtidigt som hon försökte ringa in folk och sköta sina sjuksköterskeuppgifter. Anhöriga ringde och var oroliga. Några boende visade symptom, men ingen var då bekräftat sjuk i covid-19.
Skyddsutrustning saknades
Att ta ansvar ligger i hennes natur och yrkesroll som sjuksköterska, berättar Sanaz Khalili. Som fackligt förtroendevald och huvudskyddsombud på Södermalms kommunala äldreboenden har hon engagerat sig, inte bara i vården och patientsäkerheten utan också i kollegernas arbetsmiljö i samband med coronapandemin.
Precis som många andra inom den kommunala vården upptäckte hon snart att det saknades skyddsutrustning. Det lager som borde ha varit påfyllt, inte minst med tanke på säsongsinfluensan och den årliga vinterkräksjukan, fanns inte. Den biträdande enhetschefen på boendet, som också är sjuksköterska, satte igång att jaga munskydd och visir samtidigt som Sanaz Khalili försökte få grepp om vilka riktlinjer det var som gällde för smittskyddsarbetet i samband med covid-19.
Här kom det till en början många olika bud varje dag och informationen från olika chefer nästan dränkte henne. Som kommunal sjuksköterska är det alltid riktlinjerna från mas:en, den medicinskt ansvariga sjuksköterskan, som gäller för hennes arbete, så också nu. Men det var svårt att veta varifrån all information kom. Samtidigt förväntades hon ha svar när boendets personal kom med frågor till henne. Många kände stark oro.
– Jag fick ringa mas:en och fråga, vilka riktlinjer kommer från dig? Det har varit många kockar och inte så tydligt alla gånger, säger Sanaz Khalili.
Missa inte det senaste från Vårdfokus! Prenumerera på vårt nyhetsbrev
Fokus på hygienrutiner
Det är hennes uppgift som sjuksköterska att tillsammans med sina sjuksköterskekolleger ansvara för och arbetsleda den medicinska vården på boendet.
I samband med smittan har hennes redan stora ansvar växt. Samtidigt är hon ingen chef, utan beroende av att ha omsorgspersonalen och deras chefer med sig för att kunna genomföra många åtgärder. Hon är tacksam för att hon under covid-19-krisen kunnat samarbeta så bra med boendets biträdande enhetschef, som hon i sin tur fått mycket uppskattning ifrån.
Tillsammans tog de sig igenom boendets våningsplan och pratade med så många medarbetare som möjligt om basala hygienrutiner, kohortvård, städning och hur skyddsutrustningen fungerar.
Sällan tid till utbildning
Utbildning för omsorgspersonalen brukar det sällan finnas tid till i vardagen, berättar Sanaz Khalili. Hon har sedan tidigare tänkt att hon gärna skulle vilja kunna samla alla, kanske en gång i månaden, och prata om demensvård, basala hygienrutiner eller annat som kan utveckla och höja kvaliteten på vården och omsorgen av de äldre.
Nu såg hon det som absolut nödvändigt med en praktisk genomgång. Hon tror att informationen nådde fram, för det verkar ha gett effekt.
– Vi förebyggde smittspridningen och kunde stoppa den så fort den kom. Jag har gjort allt som står i min makt, tillsammans med enhetschefen och personalen, säger Sanaz Khalili, men tillägger att förutsättningarna hade kunnat vara bättre.
”Det känns hemskt”
Förutom bristen på skydd och otydlig information i början av pandemin så tycker hon att personalen inom äldreomsorgen borde ha testats på bred front tidigare, så fort smittan kom.
Hon är övertygad om att det är anställda som fått med sig smitta in på boendet. Besöksförbud var infört långt innan Folkhälsomyndigheten bestämde att det skulle gälla överallt. Det känns hemskt, säger hon, men det går inte att vara arg på någon eftersom det går att bära på sjukdomen utan symptom.
– Om vi verkligen hade velat skydda våra äldre borde testningen av personalen skett både tidigare och i större utsträckning. Det borde myndigheter och politiker sett till, säger Sanaz Khalili.
Nu är hon själv sjuk. Snart får hon veta om det är covid-19 hon har. Ett bud har varit och lämnat ett provtagningskit från region Stockholm utanför dörren. Hon ska själv ta provet genom att sticka en liten pinne i näsa och hals. Svaret kommer om några dagar.
– Visar testet negativt måste jag tillbaka till jobbet, säger Sanaz Khalili.
Hejarop men lite stöd
Första sjukveckan hemma mådde hon riktigt dåligt, inte bara på grund av huvudvärken, febern och hostan utan också för att hon inte kunde låta bli att ringa jobbet varje dag och kolla läget. Hon fick rapporter om katastrofal bemanning i omsorgen och sjuksköterskekolleger som arbetade helt ensamma.
Sanaz Khalili känner sig trygg i sin yrkesroll och kan luta sig mot nästan tio års erfarenhet inom den geriatriska vården. Hon och de andra sjuksköterskorna på boendet har fått ta emot många hejarop för sina insatser under coronapandemin. Men hon önskar att stödet hade varit större, att de ansvariga inom den kommunala hälso- och sjukvården frågat vad hon behöver i den unika situation som en pandemi innebär. I stället för att bara skicka riktlinjer på mejlen och ta för givet att hon fixar allt själv.
Stöttande kolleger
Som det här med den utökade skyddsutrustningen, hur den ska tas av på ett säkert sätt. Där fick hon söka information på egen hand och fråga en sjuksköterska från testnings-teamet för att känna sig helt trygg.
– Ibland har jag känt mig utlämnad, men som tur är har jag väldigt bra kolleger som stöttat mig i min roll, säger hon.
Några dagar efter intervjun skickar Sanaz Khalili ett sms och berättar att hon fått besked om att hon har corona.
”Jag är instängd hemma och kan inte göra något förrän jag är helt friskförklarad. Jag känner mig bra fysiskt men psykiskt börjar det ta på krafterna”, skriver hon.
”Besöksförbudet har varit strikt, med några undantag.”
Helena Johansson, demenssjuksköterska i Strömstad kommun:
Hur går det med det där covidet? Har vi covidet här? Ett fåtal boende på Strömstads största demensboende, Solbogården, är medvetna om att en smitta sprider sig i samhället just nu. Men ingen förstår fullt ut vad det är som pågår, varför stolarna vid matbordet står lite längre ifrån varandra eller varför personalen hjälper till med handtvätt och handsprit mer än vanligt.
Helena Johansson är demenssjuksköterska. Hon fungerar som resurs för hela kommunen, men har sin arbetsplats på Solbogården. Inom äldreomsorgen i Strömstad pågår just nu förberedelser för att kunna hantera en smittspridning som kan förväntas komma, berättar hon.
Hitta vägar att isolera
Bland annat ska demensboendet göra en handlingsplan utifrån Socialstyrelsens dokument: Arbetssätt vid covid-19 hos personer med demenssjukdom i särskilda boendeformer för äldre.
– Här är det viktigt att vi utgår från vare individs behov. Några boende kan som exempel behöva aktiveras på sitt rum, för att klara av isoleringen om de skulle bli smittade, säger hon.
Helena Johansson tycker att omsorgspersonalen är uppmärksam på symptom, hygienrutinerna gås igenom regelbundet, besöksförbud infördes tidigt och på boendet har dörrarna stängts mellan avdelningarna för att förhindra onödiga sociala kontakter.
Sjuksköterskorna har kompetensen
Men, det är fortfarande oklart vilken skyddsutrustning som ska användas om någon av de boende konstateras smittad. Den medicinskt ansvariga sjuksköterskan hänvisar till regionens riktlinjer för vårdhygien. Samtidigt har kommunen suttit i överläggningar med fackförbundet Kommunal och diskuterat annan skyddsutrustning än den regionen rekommenderar, berättar Helena Johansson.
Hon är fackligt förtroendevald och har ifrågasatt varför sjuksköterskorna, som besitter den rätta kompetensen, lämnats utanför dessa diskussioner. Generellt sett tycker hon att kommunen hade kunnat använda sina sjuksköterskors kompetens mer än vad de hittills gjort i pandemiplaneringen.
På distans i solen
För boende på Solbogården som ofta får besök har coronaviruset redan fått stora konsekvenser. Besöksförbudet har varit strikt, men med några undantag, berättar Helena Johansson.
En boende började visa tydliga tecken på nedstämdhet. Hans fru brukar hälsa på honom varje dag, men när han fick se henne via Facetime i stället så blev han väldigt ledsen.
– Det är en svår balansgång mellan livskvalitet för de boende och att följa riktlinjerna, säger Helena Johansson.
Undantaget blev ett möte med frun, på avstånd, i solen ute på boendets altan.
”Ingen har varit med om något liknande tidigare.”
Inger Johansson, distriktssköterska på Hornstulls servicehus i Stockholm:
Inger Johansson, distriktssköterska på Hornstulls servicehus i Stockholm, stänger in sig i läkemedelsrummet en stund för att kunna prata i telefon i lugn och ro.
Hon har lång erfarenhet från äldrevården, som distriktssköterska inom primärvårdens hemsjukvård och nu, sedan ett år tillbaka, som anställd på ett äldreboende.
Här bor de gamla i egna lägenheter, vilket gör det lättare att hantera smitta. Hittills har boendet varit lyckligt lottat, berättar hon.
Många sitter ensamma
Men för många äldre blir det långa enformiga dagar i de egna lägenheterna. De gemensamma aktiviteterna som gympa, frukost och mysfredagar är stoppade. Lokalerna för umgänge är tillfälligt stängda och anhöriga får inte hälsa på.
– Det är det som gör ondast i hjärtat, att så många sitter ensamma. Jag försöker ge patienterna mer tid än vad vi brukar ge dem för att vara ett stöd, säger Inger Johansson.
Vem hade beredskap för vad?
När coronapandemin drog igång blev det först en rörig period på jobbet, med mycket oro och frågetecken, berättar hon.
– Ingen har varit med om något liknande tidigare. Det var oklart vem som skulle ha beredskap för vad och på vilket sätt vi skulle förbereda oss.
Det Inger Johansson och hennes sjuksköterskekollega gjorde var att satsa på information till omsorgspersonalen om basala hygienrutiner. De försökte få tag på skyddsutrustning som saknades och beställde hem material och mediciner som skulle kunna komma att behövas i större mängder än vanligt, exempelvis palliativa läkemedel.
Palliativ vård är vanligt
Debatten som pågår om äldreomsorgen just nu har väckt många tankar hos henne. Hon tycker den belyser viktiga frågor om brister och behov av resurser. Men hon upplever också att medierna, under covid-19-pandemin, gett en missvisande bild av hur gamla dör ensamma på svenska äldreboenden, utlämnade till personalen.
Hon tycker att det borde framgå tydligare att många av dem som bor på äldreboenden i dag är svårt sjuka och i slutet av livet. Palliativ vård bedrivs hela tiden.
– Skulle någon få svåra problem som andnöd måste den personen till sjukhus. Men i övrigt finns kompetensen att vårda döende ute på äldreboendena. Ingen blir lämnad åt sitt öde, säger Inger Johansson.
Vad tycker du att vi kan lära oss av den situationen som pågår just nu?
– Jag hoppas att äldreomsorgen ska prioriteras högre efter det här. Vi kommer alla att bli gamla och vad vill vi då ha för omsorg?