Jag längtar hem till Sverige

Gravad lax, Claes Ohlsson, Ikea… Längtan till Sverige är stark men som fattigpensionär är det inte möjligt att lämna Afrika.

3 oktober 2008

24grader Celsius ute, det börjar bli lite svalare, på kudden framför mig ligger min lilla hundflicka på rygg och sover. Jag har just avslutat frukosten med te och marmeladsmörgås. Ligger i soffan och läser i Vårdfacket om sjuksköterskeyrkets roll och synen på densamma. Nu kokar adrenalinet i mina ådror.

2008 och sjukvården har fortfarande inte fått den status den förtjänar. Det är »fint« att vara läkare, men resten av alla som arbetar inom samma industri, vare sig det är »ovettsfolket« i kulvertarna – begreppet som Patrik Söderman har myntat – eller vårdslavarna i våningarna över så kan man inte erkänna att vårdmaskineriet med underhålls- och reparationsbehandling av människokroppen är en av grunderna för ett fungerande samhälle.

Jag utbildade mig till sjuksköterska 1970, därefter vidareutbildning i operationssjukvård, anestesisjukvård, intensivvård, vård­lärarutbildning och senare en liten ingenjörsutbildning som extra krydda. Slutligen skilsmässa. Jaha, så sprack bubblan – tack och lov.

Tillhör väl »kvickfotingarnas« kategori. Det var nu dags att agera och börja röra på mig. För som så många andra sjuksköterskor/vårdlärare blev det Norge och Danmark samt en snabbtur till Saudiarabien för att fixa till ekonomin lite. Men 1996 fick det vara nog och jag flyttade till Afrika och Moçambique.

Trots fattigdom, malaria, brist på det mesta, otrolig hetta emellanåt och långa arbetsdagar så har jag inte för en enda dag ångrat att jag reste. Det är nu tolv år sedan.

Har hunnit fram till 60-årsstrecket och om fem år blir jag fattigpensionär med omkring 6 000 kronor i månaden minus skatt.

Nu till problemet: Jag längtar hem. Efter gravad lax, Claes Ohlsson, Ikea, bussar, tåg, årstidsväxlingar, midsommar och julafton, mina barn och barnbarn.

Jaha, helt solklart inser jag att jag som sjuksköterska och vårdlärare med 38 års blandad erfarenhet faktiskt inte har råd att komma hem till Sverige. Måste stanna kvar i ytterligare fem år för att spara ihop lite extra, inför en förhoppningsvis kommande pensionärstillvaro.

TEXT:
Greta-Stina Engelbert
Nutritions- och hälsorådgivare hos
Save the children i Moçambique

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida