Krönika: Jag säger: never again!
Som ung jobbade jag en sommar på en långvårdsavdelning. Det var inget för mig. Jag fäste mig fort vid de gamla, och de dog ju.
Jag var 19 år och hade ingen utbildning, det gick att jobba inom långvården ändå. En dag när jag kom till jobbet hade en kvinna dött under natten. När de anhöriga kom på eftermiddagen för att hämta hennes saker tyckte de andra på avdelningen att det var en jättebra idé att jag mötte upp och ”tog hand” om dem. ?
Den döda kvinnans dotter och hennes familj mötte mig tårögda och ville veta hur deras mor och mormor hade haft det under sina sista timmar. ”Dog hon fridfullt i sömnen?” ?Det hade jag naturligtvis ingen aning om. Jag visst ingenting och den som kunde veta hade gått hem för länge sedan, hon som jobbat natt.
?Till slut ville de i alla fall ta hem sakerna. Jag hittade några papperskassar i köket som de få ägodelarna kunde bäras hem i. Det gick ju inte att vänta, nästa gamling skulle in i det tomma rummet. Jag såg dem gå hem förvirrade och arga.
?Några dagar senare mötte jag en annan anhörig som undrade om inte hennes mamma var deprimerad. ”Kunde vi göra något åt det?” Jag tänkte att det nog var en läkares arbete eller kanske sjuksköterskans. Inte ens det visste jag. Jag erbjöd mig att ta reda på det till en annan dag. På kontoret satt chefen för avdelningen. Hon svarade att det inte fanns så mycket att göra.
?— Du förstår, när folk är så gamla är det svårt att göra någonting åt depression. Det blir ju inte bättre. Ja, det här är ju en slutstation. ?
Öh, jaha? Jag förstod inte, det fanns ju faktiskt glada gamlingar på avdelningen. Nu tänker jag att om man är sjuttio år och deprimerad så behövs det ju visst att något görs åt det — tänk om just hon skulle bli över hundra?
??Jag slutade på det där sommarjobbet. Never again. Jag kom överens med mig själv om att jag antingen skulle ha behövt vara en hård och kall person för att jobba inom äldrevården eller se det som ett kall, en religiös gärning eller något. Jag vet inte. Jag är i alla fall för skör.?
När jag i dag läser larmrapporter om äldrevården tänker jag tillbaka på den där sommaren. Av mig som ung och utan utbildning förväntades det att jag skulle klara alla händelser utan några som helst samtal eller så. Mycket har förändrats, men en del saker är likadana. Ytterst handlar det om respekt. Hur tar vi hand om våra gamla egentligen? Och hur tar vi hand om dem som tar hand om dem?