Jag ska bara…

Cancersjuke Erik funderar på om sjukdomen är straffet för att han har varit en dålig människa. Så börjar han berätta, men vi avbryts av ett larm. »Lova att du kommer tillbaka«, säger han.

7 mars 2005

»Tror du jag kommer att leva till min femtioårsdag?« Erik ser på mig med genomträngande blick och väntar sig ett svar. Jag tvekar, det är alltid lika svårt att veta hur man ska säga. Jag ställer en motfråga.

»Vad sa doktorn?«

»Tre månader, men det känns inte så. Jag är så trött, så fruktansvärt orkeslös. Det finns så mycket mer jag skulle ha velat göra, så mycket jag borde ha sagt till min fru, så mycket uppmärksamhet jag borde ha givit mina barn och nu rinner dagarna i väg. Jag vet inte ens vad det är för dag i dag och ändå är det en av mina sista. Strålbehandlingen tar all min kraft. Är det här straffet för att jag varit en dålig människa?« Han ser på mig igen. I tystnaden som följer finns kravet på ett svar. Han tänker inte låta mig komma undan med en billig klyscha den här gången.

»Jag tror inte att sjukdom är ett straff. Är det något särskilt du tänker på, något som trycker dig?« Han spärrar upp ögonen och stirrar framför sig på den kala väggen som om han såg sekvenser ur livet spelas upp på en filmduk.

»Du har tystnadsplikt.« Han väntar in mitt ja. »Det jag säger nu är i förtroende. Du får inte skriva det någonstans och du får inte berätta det för någon, inte för kuratorn eller psykologen. Det måste du lova. Jag har inte bestämt mej för om jag ska berätta det för min fru ännu. Det är så svårt. Får hon veta sanningen kanske hon lämnar mej nu när jag behöver henne som mest.«

»Du kan lita på mej. Jag kommer inte att föra ditt förtroende vidare.«

»Du kommer att tycka att jag är ett svin. Det jag har gjort är oförlåtligt. Men jag måste ändå få berätta det.« Hans hand darrar när han lägger upp den på täcket.

»Vi är bara människor, det finns ingen som är felfri.« Jag sätter mig ned på stolen bredvid hans säng och fattar hans hand och väntar på en fortsättning. Det är svårt för honom att komma i gång. Jag försöker att inte snegla på klockan. Ellen på sal b:4 behöver få sin morfinspruta, heparindroppet på e:2 är snart slut och jag måste ta en artärgas på patienten som ligger i ventilator för att se hur han syresätter sig. »Vad var det du ville berätta?«

»Jag är gymnasielärare, det vet du ju och. du vet hur unga flickor kan vara. Hormonerna stiger, de spelar upp hela sin sexualitet och vill bli bekräftade som de kvinnor de faktiskt håller på att bli. Som lärare måste man klara av den biten, ta det för vad det är. Eva och jag hade det inte så bra en tid och jag var med min klass på skolresa i Paris. Jag hade druckit ett par glas vin och skulle gå och lägga mig.«

»Förlåt, Erik, det larmar. Jag måste se vad det är. Jag kommer tillbaka till dej sen. Jag lovar. Säkert.«

»Säkert, lovar du att komma innan du går hem?«

Ellen har ramlat på golvet. Kissat på sig på väg till toaletten och halkat. Huvudet ligger i en pöl av blod. Ett jack i huvudet måste sys. Läkaren som kommer förbi vill lägga upp en ny patient och just då kommer jag på att jag lovat att ringa Ellens dotter. Ellen kan inte komma hem, maken orkar inte och vi måste planera för ett annat boende. Jag har lovat dottern att ringa innan jag går hem på kvällen.

Först vid 23-tiden, när jag avslutat rapporten till nattpersonalen och dokumenterat, hinner jag titta in till Erik igen. Han sover tungt på sin sömnmedicin. Handen ligger fortfarande utsträckt mot stolen där jag satt. Jag känner mig hemsk. Alla andra verkar hinna med det de ska. Egentligen tror jag inte att jag är sölig, jag vet inte vad jag gör för fel. Det kommer att bli väldigt svårt att somna i natt och i morgon är en ny dag. Jag vet inte hur jag ska orka.

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida