»Jag tar gärna kommandot«

Vårdförbundets nya ordförande är en envis och engagerad tävlingsmänniska som har lärt sig att räkna till tio innan hon poppar upp och säger vad hon tycker i alla sammanhang.

Anna-Karin Eklund gillar att tävla – och ogillar skarpt att förlora. Det retar henne att hon bara kom tvåa i helgens orienteringstävling. Hade hon bara gett lite mer så hade hon vunnit. Men så är det det där med latheten. För hon är lite lat, säger hon om sig själv. Därför tror hon inte att hon är typen som blir utbränd. Och därför tar hon heller inte ut sig totalt under orienteringstävlingarna i Hälsinglands skogar.

Vi sitter i den nya ordförandens kök i bostadsrätten i Söderhamn och äter fralla och dricker kaffe. Nästan en timme försenade på grund av en liten malör vid starten från Stockholm. Sådant gillar inte Anna-Karin Eklund. Hon är noga med sin tid numera. Det måste hon vara, för nu gäller det att prioritera mellan uppdragen.

Hon konstaterar att Eva Fernvall har haft en enorm arbetskapacitet och att hon själv är mån om ett liv vid sidan av ordförandeskapet. Kanske är det lättare när man bor en bit från huvudstaden. Hon kommer inte att lämna Söderhamn. Fast hon gjorde ett försök en gång.

– Jag började orienteringslinjen på gymnasiet i Sandviken men längtade hem, så jag bad rektorn i Söderhamn att fixa in mig på en linje där efter jul.

Hemma fanns mamma som Anna-Karin bott med sedan föräldrarna skildes när hon var fyra och som hon hade, och fortfarande har, en väldigt nära relation till. Separationsångesten blev för stor, säger hon.

Det fick bli vårdlinjen för det var den enda linje som hade intagning på vårterminen. Inget länge känt kall fick alltså Anna-Karin Eklund att välja vårdyrket. Fast hon har aldrig ångrat sitt yrkesval. Innan terminen började arbetade hon extra som skogsmullefröken och som barnflicka. Hon som inte hade några syskon och inte var van vid småbarn upptäckte en ny sida hos sig själv. Den vårdande.

– Det var fantastiskt värdefullt, säger hon om den tiden.

Och om vårdlinjen säger hon att hon hamnade helt rätt.

– Jag tycker om mötet med människor. Jag tror jag är bra på det.

Det bästa med vården tycker hon är just mötet med patienterna och möjligheten att få göra det bästa möjliga för dem i den situation de befinner sig i.

»Anna-Karin Eklund är en trygg person«, säger Inger Nordmark som var ordförande i Gävleborg när Anna-Karin Eklund var vice ordförande. Det ville till. Det fanns en tid när hon demonstrerade på gatorna för att akuten på Söderhamns sjukhus skulle få vara kvar. Några år senare fick hon, som avdelningsordförande i Gävleborg, känna på hur det är att gå emot en del av dem hon företräder. Både hon och avdelningen stödde förslaget om nedläggningen av bb i Bollnäs och hon fick utstå både smädeord och hot.

– Det var jobbigt, men jag var trygg med att det var styrelsens åsikt. Vi var redan då tydliga med närvårdsidén och det fanns helt enkelt inte tillräckligt befolkningsunderlag för flera förlossningsavdelningar i vårt landsting.

Den striden lärde henne vikten av en genomtänkt politik och av att hålla fast vid den även om inte åsikterna är populära.

Så var kommer tryggheten ifrån?

– Från mamma. Och från mormor och morfar. Jag var väldigt mycket tillsammans med morfar när jag växte upp. Vi var ute i sommarstugan, vi fiskade och vi läste böcker som vi diskuterade, svarar hon.

Men på frågan om hon har någon förebild blir svaret ändå mormor som var politiskt aktiv och väldigt livfull. Om hon nu har någon förebild över huvud taget. Anna-Karin Eklund säger att hon inte brukar se på människor som förebilder. Hon tycker om dem helt enkelt.

Tryggheten kan behövas som ny ordförande i Vårdförbundet. Det är ett ganska stort ståhej kring hennes person just nu och medierna står på rad och vill att hon ska uttala sig. Hon är inte orolig för vad som väntar, men har funderat en hel del på hur det kommer att märkas att det är hon och inte Eva Fernvall som leder förbundet. De är olika personligheter, konstaterar hon.

– Men det är svårt att säga vad som kommer att bli annorlunda. Det får folk upptäcka.

Tryggheten innebär i alla fall att hon litar på sig själv. Hon har inte svårt att säga nej och hon har heller inte svårt att medge att hon inte kan allt. Eller att ändra sig om hon har fel. Fast det skriver inte de två sönerna under på, säger hon och skrattar.

– De tycker att jag är en riktig besserwisser.

Anton och Oskar är 15 och 18 år och diskussionerna i familjen är livliga ibland. Just nu är feminismen på tapeten. Sönerna har sett militanta uttryck och är skeptiska till tal om kvinnoförtryck.

– De slår bakut och jag försöker att möta dem med argument om hur det faktiskt är. Att det inte är lika lätt för tjejer som för killar i vårt samhälle.

Men nej – några feminister kan hon inte tycka att hon har fostrat. Trots att de har förebilder med en mamma som gått sin egen väg och en pappa som var hemma mycket när pojkarna var små.

Anna-Karin Eklunds fackliga karriär började när yngste sonen var omkring ett halvår. Hon engagerade sig i medbestämmandefrågor och i utvecklingen av förtroendemannarollen.

– Jag tyckte det var roligt att vara fackligt aktiv. Det var något som engagerade, något mer än yrkeslivet.

Hon svarar nej på frågan om hon alltid har blivit vald till förtroendeposter.

– Det har jag försökt att låta bli. Men jag tar nog gärna kommandot.

Och har det inte varit facket eller bostadsrättsföreningen så har det varit att starta ett föräldrakooperativt drivet daghem. »Jag är sådan«, säger Anna-Karin Eklund.

Hon beskriver sig själv som en intresserad, engagerad och envis person. Och det är hon ganska nöjd med. Hon har så lätt att bli engagerad att hon har fått lära sig att avvakta och räkna till tio ibland innan hon tar till orda. Fast hon blir sällan arg, säger hon. Mer lite sur i så fall.

Och så är det det där med tävlingsinstinkten. Hon vet inte varför hon tycker det är så roligt att tävla.

– Jag har funderat på det. Jag som aldrig har haft några syskon att tävla mot. Och jag har aldrig känt någon press från vuxna att jag måste prestera. Jag var medelmåttig i skolan, men har känt att jag dugt ändå.

Tävlingsinstinkten, envisheten, engagemanget och ett visst mått av oräddhet har fört henne till den högsta posten inom Vårdförbundet. Kommer hon att känna sig ensam där uppe på toppen?

Hon tror inte det. Hon har ju sin förbundsstyrelse.

– Det är den grupp jag tillhör och vi har ett kollektivt ledarskap.

En annan sida av makten är att många vill spegla sig i glansen av den. Anna-Karin Eklund har iakttagit det och tycker att det är intressant, men tror inte att hon är mottaglig för fjäsk.

– Jag är en ganska god människokännare och kan nog se förbi om det är någon som vill vara vän bara för att jag har en maktposition.

Hon är inte orolig för att hon inte ska klara av de utmaningar som ligger framför henne. Hon tror heller inte att makten kommer att förändra henne. Anna-Karin Eklund kommer att bli kvar i Söderhamn. Hon kommer att fortsätta att dra på sig träningsoverallen, sätta upp håret i »pippilottor« och med karta och kompass kryssa vidare bland alla stenarna i hälsingeskogarna.

5 snabba:
Viktigaste fackliga frågan?
»Att det ska visa sig i lönekuvertet om man har bidragit till att utveckla verksamheten.«

Bäst med facket?
»Styrkan i gemenskapen.«

Sämst med facket?
»Att man blir betraktad som en grupp i stället för en individ.«

Bäst med svensk sjukvård?
»Personalens höga kompetens.«

Sämst med svensk sjukvård?
»Den hierarkiska organisationen, både mellan yrkesgrupper och mellan specialiteter.«