”Jag tror jag har varit med om det värsta”

Gabriella Grander skulle ha arbetat i Oslo under sommaren, men hon valde ett litet sjukhus för att det skulle vara lugnare. Det blev Ringerike — inte långt från UtŸya.

Gabriella Grander är akutsjuksköterska på länssjukhuset Ryhov i Jönköping. I somras skulle hon för första gången arbeta som sjuksköterska i Norge. Oslo tänkte hon, men ändrade sig i sista stund — orolig för att det skulle bli stressigt med ett stort sjukhus när språk och så mycket annat var nytt. Hon valde en mindre, och lugnare, arbetsplats i stället. Ringerike sjukhus — en kvarts resa från fastlandet mittemot Utøya.?

Hon började på morgonen fredagen den 22 juli, men fick veta av sin chef att hon behövde vara beredd på att rycka in under kvällen. Regnet gjorde att man befarade halkolyckor. Dessutom var många ungdomar samlade för ett läger på Utøya.?

I rummet hon hade hyrt fanns varken radio eller tv, men efter en stund kom sms från hennes systrar: ”Du är väl inte i Oslo? Det är rena krigszonen där.” Då gick Gabriella tillbaka till sjukhuset. ”Bra att du kommer”, sa chefen, som ordnade med beredskap för att avlasta sjukhuset i Oslo.??

Sedan minns Gabriella att koordinatorn på akutmottagningen sa att det hade kommit en uppgift om att en polis gick runt på Utøya och sköt ungdomar. En kort stund efteråt utbröt kaos.?

— Det kom tre bussar med skadade ungdomar. De med lindriga skador togs om hand av personalen på vårdcentralen vägg i vägg med sjukhuset. Till oss kom 37 ungdomar med allvarligare skottskador. Det kändes som om det inte vara sant. Ungdomar låg överallt i korridorerna och det kändes så hemskt — de var där, men ändå inte på något sätt. De grät, men blickarna var alldeles tomma.??

14 operationsteam arbetade intensivt hela tiden. Gabriella hade aldrig sett en skottskada tidigare. Nu sprang hon fram och tillbaka mellan röntgen och akuten för att assistera och hämta saker. Hon stoppade blödningar, satte nålar, såg till att de skadade fick värmande filtar, pratade lugnande. På kvällen, vid 23-tiden, samlades personalen. Tv:n stod på och allt kändes overkligt trots att de alla var mitt uppe i det. Många grät. Gabriella kände sig ensam.?

— Det var ett jättebra gäng och visst hade jag kunnat prata med dem, men jag kände ingen och då märktes också att språkskillnaderna skapade ett avstånd. Jag kände bara att jag måste därifrån. ”Jag går, det är ingen som märker något — jag klarar inte av att vara här”, tänkte jag.?

På vägen hem till rummet fick hon sms från sin mamma. Då brast det.?

— Jag kände mig så ensam och bara grät och grät. Jag ringde mamma och allt bara vällde ur mig och det var så skönt. Det var helt otroligt, så mycket känslor och ändå kände jag mig helt tom. Jag sov jättedåligt den natten.?På måndagen var det meningen att hon skulle gå på debriefing, men hon orkade inte gråta mer, berättar hon.??

Gabriella återkommer till känslan av total ensamhet. Cheferna var förstående och kollegerna snälla, men det kunde inte hjälpas — hon var helt utan vänner och familj och det var dem hon hade behövt för att få tröst. Den trösten fick vänta tills hon kom hem två veckor senare.?

— På vägen hem åkte bussen utmed strandkanten till Utøya och där gick poliser och letade efter ungdomar som fortfarande saknades. Jag grät till och från under hela resan. Och längtade hem.?

Gabriella gråter fortfarande när hon tänker på de skottskadade ungdomarna. Särskilt mycket tänker hon på en svårt skadad pojke som fick sin lever, ena lunga och axel förstörd av mördarens kulor. Hon har försökt att få reda på vad som hände honom och har fått höra att han klarade sig. Hon hoppas att det stämmer.??

— Det kanske låter konstigt, men tidigare när jag jobbade tänkte jag att det skulle vara otäckt om det kom patienter som hade varit med om en trafikolycka. Nu tänker jag att så länge det inte är många patienter i taget så klarar jag vad som helst. Efter det här vet jag hur jag reagerar när det händer något. Och jag tror att jag har varit med om det värsta.