»Jag vill att Henrik tar mig härifrån«

Den Alzheimersjuka kvinnan är på besök med sin svärdotter på onkologen. Hon har en spridd bröstcancer, men bekymrar sig mest över var hennes man kan vara. Kan hon opereras?

»Hej Eva.« Kvinnan ler igenkännande mot mej. Jag svarar med samma hjärtlighet. Gissar att jag borde känna igen henne. Vad är det nu hon heter? Ansiktet är bekant. Det här är ju förargligt. Vad gör hon i mitt kök? »Har du tagit dubbel dos av din morgonmedicin, Eva? Titta här. Jag delade upp den i dosetten. Morgondagens dos är borta.«

»Det där sköter jag själv. Var är min man?«

»Men det vet du väl, Eva. Henrik har varit död i flera år.«

»Är han död? Är Henrik död?« Jag kan inte tro att det är sant. Min man. Jag blir alldeles utom mej. Famlar efter en stol att sätta mej på. Livet slås i spillror. Jag gråter hjärtat ur mej. Blöder ut min sorg. Henrik, är han död? Vad ska det bli av mej nu? Hur ska det bli med allting?

»Vem är du som säger till mej att min man är död?«

»Men känner du inte igen mej? Eva, se på mej. Jag har varit gift med din son i nästan tio år. Nu får du skynda dej, taxin väntar. Vi ska in till sjukhuset, minns du? Doktorn vill träffa dej.«

»Varför? Var är Henrik?«

»Henrik är död sen många år.«

»Så hemskt!« Varför säger hon så grymma saker till mej. Det vet jag väl att Henrik sitter där inne i vardagsrummet och dricker eftermiddagskaffe. Elaka människa! Hur kan hon bara säga att han är död?

»Kan du ta på dej kappan och så tar du fram
patientbrickan. Vi ska träffa doktor Smedberg på onkologen. Du har en knöl i bröstet. Han tog prov på den förra gången vi var där. Taxin väntar. Jag har tagit ledigt från jobbet för att följa med dej.«

»Vet Henrik om det?«

Hon med det bekanta ansiktet gick in på toaletten och jag skulle ta trappan upp och vägen till – det ena hållet – eller det andra eller hissen. Var är Henrik? Här sitter det främmande människor. Var är jag? Jag skulle ta trappan och sen gå till
– vem skulle jag gå till? Här sitter dom och dricker kaffe. Förlåt.

»Men Eva, du skulle ju vänta på mej vid hissen. Fattar du att jag blev orolig när jag inte hittade dej?«

Han ser allvarlig ut, nästan arg. Jag har inte gjort honom något ont. Claes Smedberg överläkare står det på hans skylt.

»Hon har en bröstcancer med spridning till lymfkörtlarna. Med tanke på hennes Alzheimer är det fråga om man ska operera eller avstå?« Han ser inte på mej. Vem har bröstcancer? Vem ska opereras?

»Kan man strålbehandla eller ge cytostatika«, säger den bekanta kvinnan bredvid mej. Jag är kissnödig och reser mej för att hitta ut till toaletten. Kvinnan håller mej hårt i handen. Jag kommer inte loss.

»Hon måste kunna medverka, ligga absolut stilla, acceptera att ha dropp utan att rycka i slangen. Det är inte alldeles okomplicerat som du förstår?«

»Släpp mej.« Jag rycker åt mej handen och går mot dörren. Märker hur de ser på varann som om jag inte var riktigt tillräknelig. Det är kränkande.

»Var är Henrik. Jag vill att Henrik tar mej härifrån«, säger jag med hög röst. »När han får veta att ni försökt hålla fast mej med våld kommer han att anmäla det här.«

»Men snälla Eva, Henrik är död. Han har varit död i fem år nu.« Jag tappar andan. Faller handlöst genom tiden, yr sätter jag mej på soffan. »Hur dog han? Varför har jag inte fått veta något?«