”Jag vill ge utsatta barn en röst”
Vård och socialtjänst visste att Jeanette var utsatt för övergrepp som barn, men ingen hjälpte henne. Nu vill hon få vuxna att lyssna till barn som far illa.
Du är väldigt arg på din mamma, berätta.?
— Vi bodde hos mormor och morfar. När jag var tre månader började morfar förgripa sig på mig i stället för på min mamma — hon är också min syster. Hon ville att morfar skulle tycka om henne, inte om mig. Jag vaknade ibland av att mamma tryckte med sina tummar mot min hals.
Det var 60-tal när du blev så utsatt och sviken. Tror du att det skulle kunna ske på samma sätt i dag?
— Inga barn ska utsättas för det som jag har varit med om, men många far precis lika illa nu. Vuxna vill inte se det, de orkar inte ta tag i det.
Kunde du någonsin ställa din morfar till svars?
— Jag tyckte om min morfar. Han hade två sidor och var världens bästa när han inte förgrep sig på mig. Som barn vet man ju heller inget annat. Två veckor innan han dog sa jag till honom: ”Jag vet vad du har utsatt mig för i alla år och vad det är som har gjort att jag inte kan gå.” Han hånskrattade.
Hur har dina barn vuxit upp och hur har du skyddat dem?
— Jag har varit hysteriskt skyddande, ingen har fått komma i närheten av mina barn. De har inga problem med min historia. Både min mamma och morfar var alkoholister, så jag bestämde mig för att det ska mina barn inte behöva utsättas för. Nu klarar de sig själva allihop.
Vad vill du med din bok??
— Ge utsatta barn en röst.
Fakta
När jag blir stor
Jeanette Eriksson
(Natur & Kultur 2013)