Jag vill inte bli något »det«

Johnny sitter med sin kvinna på en uteservering och har just fått beskedet att han har en ytterst aggressiv form av prostatacancer. psa-värdet som får vara mellan ett och fyra ligger på 297! Hans läkare vill omgående påbörja behandling, men Johnny är tveksam till de traditionella behandlingsmetoderna.

3 november 2006

Du måste göra som doktorn säger och börja din behandling med detsamma. Du får inte dö!« säger min kvinna.

»Du menar att jag ska byta namn från Johnny till Jenny, köpa en stor handväska där jag får plats med blöjor, köpa behå och bli din älskarinna i stället för älskare«, säger jag småleende och skakar på huvudet.

»Du är inte klok!« fnissar hon genom tårarna.

»Klok eller inte, men det är vad som sker med mig på lite sikt om läkaren får sin vilja fram. Hormonbehandlingen minskar mitt testosteron och ökar mitt östrogen, jag får bröst, celluliter, vallningar. Strålningen gör att jag skiter och pinkar på mig och blir impotent. Cellgifterna slår ut mitt immunförsvar helt och hållet och kanske en bit av själen också. Det blir inte mycket kvar av din Johnny«, säger jag och gör en grimas.

»Men du finns i alla fall kvar i livet. Du är så stark, Johnny. Du klarar det också.« Hennes röst är fastare nu.

»Det gör jag säkert, men frågan är om jag vill. Hittills har jag lyckats behålla min integritet och personlighet, min livskvalitet och därmed också min obrutna livsvilja. Jag har aldrig accepterat att vara ett offer, aldrig tillåtit sjukdomarna att dominera min vardag. Nu blir jag till något slags ’det’. Det kommer att bli en enorm personlighetsförändring. Jag är inte längre jag. Vad säger att jag kommer att ha kvar min envishet, ilska, styrka, kraft och vilja? Allt detta gemensamt har hållit mig vid liv fram till i dag. Du kanske tycker att jag förhäver mig när jag påstår att så länge jag vill leva, så länge lever jag. När jag inte längre vill så dör jag. Kärleken till livet och viljan att leva kan försätta berg.«

Jag smuttar på whiskyn innan jag fortsätter. »Jag vet att det stora flertalet som hamnar i min situation litar blint på vad läkarna säger. Men jag tror att det är sunt och på sin plats att vara såväl skeptisk som kritisk och inte bara köpa allt rakt av. Det som gör mig mer än tveksam är att man erbjuder ett och samma behandlingspaket till alla, oavsett cancertyp, oavsett ålder på patienten. Det primära är att förlänga liv, biverkningarna får man ta. Man erbjuder inga individuella lösningar, inga alternativ. Oavsett om jag genomgår behandling är min tid klart begränsad. Kanske är det trots allt bättre för alla parter om jag får vara den jag är, den tid jag har kvar. Får behålla min livskvalitet och min livsglädje så länge som möjligt. Får leva och njuta av livet så länge det går.«

~

En dryg vecka efter mitt möte med läkaren finner jag två kallelser till Universitetssjukhuset i Linköping i postlådan.

Förvånat läser jag att tid är reserverad för hormonbehandling följande vecka, och ytterligare en vecka senare ska strålbehandlingen påbörjas.

Tidigt morgonen därpå ringer jag till urologen och onkologen och avbeställer de inbokade tiderna. Jag förklarar för de minst sagt förvånade sjuksköterskorna som svarar att jag ännu inte har tagit ställning till om jag vill genomgå föreslagen behandling eller inte. Båda låter kränkta, förfasar sig över mitt handlande. Det känns som om de ifrågasätter mina förståndsgåvor, men jag tar ingen diskussion utan tackar för besväret.

Utdrag ur
Johnny Thuvesson
Att vilja leva
Utgiven av Bra Böcker 2006
www.bbb.se
ISBN 91-7002-373-5

Senaste jobben

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida