”Jag villvara en trevlig åldring”

Merete Mazzarella har en förhoppning inför ålderdomen: att hon kan lära sig bejaka beroendet.

1 augusti 2012

”Vem ska egentligen flörta med oss?”?Det är det sista Merete Mazzarella frågar sig under vårt samtal. Så skrockar vi lite åt att könsorättvisorna faktiskt följer oss ända in på hemmet. Hon har just berättat om den gamle mannen som fick vara kvar på ett boende han egentligen var för dålig för, därför att det rådde ett sådant kvinnoöverskott.

— Han kunde bo kvar för att ivriga damer hjälpte honom på med kläderna. Kan du tänka dig gubbar som hjälper en tant på det viset? Han var fortfarande intressant för att han var man — han flörtade glatt med vårdpersonal och vice versa, säger Merete Mazzarella.

Frågan om vem som ska flörta med oss — den blir hängande i luften.

Samtalet med litteraturprofessorn Merete Mazzarella är ett samtal om oron över att bli pensionär och förlora den goda stress ett arbetsliv faktiskt också består av. Och om ångesten över att bli riktigt gammal — och beroende. För, som hon uttrycker det: om vi blir mycket äldre än 80 ska vi ha riktig tur för att det inte ska hända ledsamma ting.

Själv är hon privilegierad, 67 år och får fortsätta att göra sådant hon tycker om: skriva böcker och föreläsa. Men också njuta av att vara pensionär och ha mer tid. Hon vill ta vara på stunderna, hinna känna hur frukostkaffet smakar.

Merete Mazzarella är lycklig nu — och därför inte särskilt orolig.

— Jag inser att så roligt som livet är nu kommer det inte alltid att vara. Livet bjuder på överraskningar, men det finns ingen poäng med att ligga vaken klockan fyra på natten och fundera över dem, säger hon sakligt.

Hon har skrivit om att framgångrikt åldrande förutsätter en självdisciplin som är förtryckande och berättar om ett möte med sin 103-åriga granne i Uppsala. När Merete frågade henne hur hon mådde blev svaret: ”Jag mår bra — vet jag att man ska säga. För annars blir folk ledsna”.

Ingen vill höra på någon annans klagolåt.

Merete Mazzarella minns när hon var i USA och hälsade på sin son och hans familj. De skulle göra en bilutflykt och när sonen med hustru hämtade henne var det uppenbart att de hade grälat. Makarna surade, barnen gnällde och farmor stuvades in mellan två barnstolar i baksätet. Det fick henne att känna sig utelämnad.

— Då var jag ännu professor, författare och dessutom hemma om två veckor. Jag tänker att som gammal — då får man nog vara tacksam om man över huvud taget får åka med på en biltur.

Hon beskriver sig som en i grunden glad person med stor tillit till sina medmänniskor. Men hon väjer inte för det riktigt svåra. Så till exempel tog hon sig nyligen an en bok om hur vi dör, där kanske tretton olika sätt avhandlades.

— Det var en förfärlig bok och jag blev riktigt dyster när jag läste den, tills jag kom på att det ju trots allt bara finns ett enda sätt att dö på.

Glad och tillitsfull — men inte sorglös, säger Merete Mazzarella om sig själv. I en av sina senaste böcker skriver hon om en sorg. Den egna nyfunna kärlekslyckan är en smärta för den man hon var gift med i 13 år. Han bor i Uppsala, hon bor i Finland med den nye mannen. I boken återkommer hon till att hon inte kan rättfärdiga sig.

— Jo, säger hon, det är mer det jag ligger vaken för klockan fyra på natten.

Sedan pratar vi inte mer om det.

I sitt kapitel i den antologi om åldrande som Vårdförbundet snart ger ut skriver Merete Mazzarella att hon skulle vilja lära sig att så småningom också bejaka beroendet.

— Eftersom jag känner tillit har jag alltid föreställt mig att beroende upplevs som lättare för mig än för somliga. Men jag antar att de riktigt goda vårdarna ser och förstår hur svårt det kan vara. Det är väl det som är tecknet på riktigt god omvårdnad, säger hon.

Och hon funderar över vad det här individualistiska samhället innebär för beroendet av andras hjälp och omvårdnad. Merete Mazzarella berättar om sin mormor som levde på ett boende de sista åren och hur hon själv, när hon var på besök, såg att vårdarna gjorde skillnad på de åldringar som var i god form och de som inte var det. En sorts hierarki härskade på hemmet.

En tanke som skrämmer. Att vara beroende — och kanske inte omtyckt.

— Jag är en person som är beroende av att vara omtyckt. Det kanske gäller de flesta. Jag skulle anstränga mig för att vara till lags och vara en trevlig åldring — för att inte vara till besvär.

Senaste jobben

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida