Jobba i vården
inte ett kall

Nu är det bara timmar kvar tills vi ska inviga Vårdstämman på Stockholmsmässan i Älvsjö igen.

Jag ser fram emot detta stora evenemang, att få träffa förbundskamrater, hämta inspiration och lära nytt. Men också utbyta skämt och skratt. Återseendena brukar bli många och hjärtliga.

Synd bara att vi inte blir så många deltagare som vi från början hade tänkt. Det låga deltagarantalet säger en del om den pressade tid som vården lever i. Men bortsett från att vi inte blir så många som vi från början hade tänkt, så kommer tillställningen att bli magnifik.

Vårdstämman är och förblir den största kollegiala mötesplatsen för sjuksköterskor, biomedicinska analytiker, barnmorskor, röntgensjuksköterskor och annan vårdpersonal det här landet har. Även med 3 000 deltagare är den en professionell kraftsamling utan motstycke, så jag hoppas jag får se dig där.

När jag skriver dessa rader är det ovisst hur det kommer att gå för Kommunal. Situationen är svår.

Jag känner igen de förväntningar som strejken har väckt och den känsla av »nu eller aldrig« som präglar medlemmarna.

Risken är att de tvingas genomlida en lika lång konflikt som vår.

Lika lätt som det är att väcka kampandan lika svårt är det att lugna den. Det är svårt att avsluta en konflikt så att alla känner sig hyggligt nöjda. Därför är det minst lika viktigt att man har en strategi för hur man ska agera efter konflikten.
Vår strategi blev efter konflikten 1995?96 den individuella förhandlingen. Den strategin har visat sig vara mycket framgångsrik.

Individuell lönesättning och utvecklingssamtal ger inte bara mer pengar i lönekuvertet. Det stämmer dessutom bättre med vår syn på kunskap och profession.

Att jobba i vården är inte ett kall. Det är ett yrke, en profession.
Nya självmedvetna generationer inser det och nöjer sig inte med en bra lön, de vill också kunna använda sig av det de kan.
De kräver inflytande och engagemang, annars går de någon annanstans.

Alla är inte riktigt där ännu. Men modet att slå in på en annan väg har helt klart gynnat Vårdförbundets medlemmar. Jämfört med vad de hade i medellön före konflikten på 90-talet så har ökningen varit enorm.

Utvecklingen måste fortsätta så.

På tur bör rimligen de många fyrtiotalisterna stå, vars löner mer än andras i vården har släpat efter under många år.
Det gäller för arbetsgivarna att se om sina hus om de vill behålla dem. Det är minst lika viktigt att höja deras löner och göra annat för att behålla dem som att locka till sig de nya från universiteten och högskolorna.

För det är inte de luckor som uppstår efter dem när de slutar som främst kommer att bli ett problem utan den brist på kunskap och kvalitet de bär. Det är inte för inte som Vårdförbundet på sin senaste kongress beslöt att särskilt uppmärksamma dem vi brukar kalla 55+.

I dagarna sammanställer vi den enkät vi har gjort bland dessa medlemmar för att ta reda på hur de tänker och vad de vill. Jag återkommer till den.

Senaste jobben

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida