Kallsvettig väntan på labbsvar

Etiketten på morgonens första provrör visar ett välkänt namn. Vaknatten med den olyckliga dottern som oroar sig för sin trötta och håglösa pojkvän sitter i, men konflikten mellan samvete och tystnadsplikt blir kristallklar.

9 augusti 2004

»Hur är det?« frågar jag min tonårsdotter när hon brakar in genom ytterdörren och fortsätter rakt in på sitt rum utan att ens säga hej. Redan när hon satte nyckeln i låset kunde jag höra att det inte var riktigt som vanligt. Som mamma utvecklar man en märklig superhörsel också för det osagda. Jag ställer mej i dörröppningen och ser på henne där hon ligger raklång på sängen och stirrar i taket. »Vad är det, Sofia?« Jag sätter mej på sängkanten. Hon makar sig motvilligt åt sidan.

»Stefan bryr sig inte om mej ett dugg.«

»Det gör han väl, varför säger du så?« Det hugger tag i mej när jag ser hur ledsen hon är.

»Han vill inte träffa mina kompisar. Han vill inte gå ut. Han vill bara ligga i sin säng och kolla på tv. Jag tror att han håller på att tröttna på mej. Han kanske har hittat någon annan.« Sofia kryper ihop men huvudet i mitt knä och gråter så hon tappar andan. Jag stryker henne över det långa ljusa håret. Bedövad i tanken. »Han tycker inte om mej längre. Jag ringde honom från mobilen och hans mamma sa att han sov. Vadå sov? Klockan fyra på eftermiddagen? Han vill inte ens prata med mej. Jag älskar honom ju.«

En vaknatt går över i gryning. Jag kokar choklad. Vaggar mitt stora barn i famnen. Motvilligt accepterar hon tanken på att bli skjutsad till skolan. Osminkad. Ögonlocken är svullna. Jag släpper av henne utanför entrén och fortsätter mot lasarettet. Utmattad, olycklig och försenad. Att hitta en ledig parkeringsplats stjäl ytterligare tio minuter. Hissen kommer aldrig ned så jag tar trapporna upp till immunologlabb.

»Kommer du nu?« säger Erika. Jag svarar henne inte. Tänker att det är nog en av de dummaste frågor man kan ställa. Vad kan man svara? Ja, uppenbarligen. Jag ser på henne att hon väntar sig en förklaring, men jag orkar inte.

På fikarasten ringer jag Sofia. Antagligen borde jag ha is i magen och låta bli, men en mamma är bara en mamma. Sofia fnittrar och kvittrar.

»Jag är hos Stefan. Okey, du skjutsade mej till skolan, men det här är viktigare.« Hennes röst sjunker till en viskning. »Han vill att vi ska förlova oss. Jo, det är sant! Jag älskar dej mamma.«

»Ska ni inte ta det lite lugnt?« säger jag uråldrigt och snusförnuftigt.

»Varför?«

Yr av den mentala berg-och-dalbanan återgår jag till mina arbetsuppgifter. Latexhandskarna kärvar när jag försöker dra på dem över mina fuktiga händer. Provröret jag just har centrifugerat faller nästan ur min hand. Stefan Johansson står det på etiketten. Inget ovanligt namn men personnumret bekräftar min första skälvande misstanke.

Jag knappar in beställningen på datorn och väntar på resultatet från analysmaskinen. Sekund för sekund av kallsvettig väntan. Suset från ventilationen blir till ett brusande hav. Rösterna i rummet svajar av och an i mitt medvetande. Allt i livet som tidigare varit viktigt får en annan prioritetsordning inom loppet av några sekunder. Frågeställningen är hepatit b. Svaret kommer ut via skrivaren. Jag rycker till mej papperet och läser. Antigen positiv. Sofia! Vad ska jag göra?

Senaste jobben

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida