KAOSET BLEV TILL TYSTNAD

Ett år efter flodvågskatastrofen i Asien säger katastrofsjuksköterskan Tina Ohlsén att det känns som en stor förmån att ha fått återvända till Phuket. Senast var hon på väg för att stödja närstående i samband med årsdagen den 26 december.

Att ha fått återvända till Phuket ser jag som en stor förmån. Det har gett mig en möjlighet att få vara en del av det svenska efterarbetet i Thailand.«

I massmedierna var tsunamin förstasidesstoff i ett par veckor. Därefter har det varit relativt tyst. Men för dem som drabbades är det inte över.

I slutet av maj 2005 åkte Tina Ohlsén, narkossjuksköterska och adjunkt vid Röda korsets högskola i Stockholm, för Räddningsverkets räkning tillbaka till Phuket för en månads tjänstgöring.

Det hon framför allt slogs av var tystnaden. Första gången hon var där var i början av januari. Då var allt kaotiskt. Förtvivlade människor sprang omkring och letade efter närstående, de pratade och grät. Frustrerade hjälparbetare arbetade nonstop för att snabbt upprätta en fungerande hjälporganisation. Nu var allt tyst och lugnt. Alla jobbade metodiskt och svenskarna arbetade i en välsmord och effektiv organisation.

Tina Ohlsén hade två uppgifter vid sitt återbesök. Dels skulle hon stödja närstående, dels ansvarade hon för hälsan hos det 50-tal svenskar som fortfarande arbetade i Phuket: kriminaltekniker, poliser, tandläkare, dna-experter med flera. Då, i juni 2005, saknades cirka 85 svens-kar. Fortfarande saknas ett 20-tal, varav de flesta är små barn.

Det var regnperiod, luftfuktigheten var mycket hög och i den tryckande värmen avlöstes de kraftiga regnskurarna av bländande solsken. Det var uppemot 35 grader varmt. Personalen led av allt från småblemmor till astma, allergier, hypovolemi, konstiga bett från konstiga djur och tropiska svårläkta sår. Någon hade fått en giftig manets tentakler runt halsen.

Men värst var nog den mycket aggressiva magsjukeepidemi som inom loppet av en vecka drabbade 19 av svenskarna på basen. Tina Ohlsén gjorde vad hon kunde för att inpränta vikten av god handhygien och vätskeersättning. Vissa behövde intravenös vätska.

Hennes andra uppgift var att stödja närstående till de avlidna och andra drabbade svenskar. Tillsammans med andra från Räddningsverket, Svenska Röda korset och Svenska kyrkan följde hon med de närstående till olycksplatsen, sjukhuset där de eller deras närstående hade behandlats eller till något av de buddhisttempel där de kanske tidigare hade varit och letat bland mängder av döda kroppar.

– Fortfarande efter sex månader hittade närstående tillhörigheter på olycksplatserna. Eftersom thailändarna anser att saker är besjälade tills den rättmätiga ägaren hittar dem hade de inte rörts av lokalbefolkningen, säger Tina Ohlsén.

När det här skrivs, i början av december, förbereder hon sig som bäst på att åka tillbaka en tredje gång. Denna gång för att i Röda korsets regi stödja närstående i samband med årsdagen den 26 december. Mellan 350 och 400 närstående väntas delta.

– Jag känner mig hedrad av att ha blivit erbjuden ännu ett uppdrag till Phuket. Men självklart inser jag att det kommer att bli oerhört emotionellt och upprörande.

Ur ett svenskt perspektiv skilde sig tsunamin från andra svenska katastrofer främst genom att det i huvudsak var familjer i flera generationer som drabbades. Föräldrar förlorade sina barn, barn förlorade sina föräldrar eller syskon eller bådadera, far- och morföräldrar förlorade sina barn och barnbarn.

Ur en svensk internationell hjälparbetares perspektiv skilde sig den här katastrofen framför allt genom att så många svenskar var inblandade. Identifikationen med offren blev starkare än i andra situationer. De skyddsmurar som normalt får hjälparbetaren att intala sig själv att »detta händer inte mig« var svårare att hålla intakta än annars.

Tina Ohlsén undervisar i akutmedicin, katastrofmedicin och folkhälsa. Hon har flera års erfarenhet av att jobba utomlands och finns med på både Röda korsets och Räddningsverkets listor över sjuksköterskor som med kort varsel kan rycka ut vid katastrofer. Förra gången Vårdfacket skrev om henne hade hon just återvänt till Sverige efter tio dagars intensivt katastrofarbete i Phuket. Hon var en av de tre sjuksköterskor som följde med det första svenska så kallade regeringsplanet till Thailand, tre dagar efter flodvågskatastofen.

– Om det är något jag är kritisk till i efterhand är det att vi kom ner så sent och att vi var få sjuksköterskor. Vi borde ha varit åtminstone 10-15 stycken, vilket jag har påpekat för Katastrofkommissionen, säger hon.

Den första tiden efter hemkomsten räckte det med att Tina Ohlsén träffade en kollega som hon hade arbetat med i Phuket för att hon skulle bli nedstämd. Men det som berörde henne allra mest var alla dödsannonser i tidningarna. De kunde få henne att plötsligt brista i gråt.

– Under våren hade jag bearbetat mycket av det jag hade upplevt och stundtals varit ganska gråtmild. Med återresan kom de tidigare upplevelserna upp till ytan igen: det stora antalet förtvivlade närstående, skadade och döda. Även minnen av frustration, utmattning och sorg aktualiserades, säger Tina Ohlsén.