Karameller och vaksamhet hjälper narkomaner att bli »rena«

På metadonmottagningen i Lund står karamellskålen beredd. Karamellerna är belöningen för blodprov på spruträdda (!) narkomaner. Men toalettdörr får de klara sig utan när det är dags för kissprov. »Jag tror på varenda en av dem. Men jag litar inte på någon«, säger Ingrid Fridolf, den enda biomedicinska analytikern på mottagningen.

 Fredag morgon. En minut i nio. Ingrid Fridolf ska just slå upp dörrarna ut mot S:t Larsområdet. I det höstkalla duggregnet står redan patienterna och väntar. De två första har bråttom. In på toaletten, kissa i plastmuggen. »Hej, hej!« … och ut genom dörrarna igen. De har suttit på tåget från Helsingborg och vill snabbt hem igen. 14 mil tur och retur. Tre dagar i veckan.

Alla är inte lika ivriga att komma iväg. Lennart (fingerat namn) som kört tio mil i bil från Ängelholm dröjer kvar en stund för att få snacka. Han är 35 år och har varit med imetadonprogrammet sedan 1995. En gång i veckan tar han ledigt från Komvux för att köra till Lund och lämna kissprov.

– För mig är det här en trygghetsgrej. Jag vet att någon tar itu med mig om jag faller igenom. Sedan jag började i programmet har jag inte haft något återfall på heroin. Och jag har inte missat en enda dos metadon under alla de här åren. Men ibland åker jag dit på bensodiazepiner. Tack vare kontrollerna hinner jag aldrig gå ner mig ordentligt, mista bostaden, utbildningen och så vidare, säger Lennart.

Det är bara de som inte klarar att strikt hålla sig till metadonet som kommer till Ingrid Fridolf. De som sköter sin medicinering och inte sidomissbrukar brukar lämna sina urinprover på apoteket, samtidigt som de hämtar sina metadondoser.

– Ju renare de håller sig, desto större frihet får de. Upptäcker vi att de sidomissbrukar skärps kontrollerna och de är tvungna att komma till mottagningen oftare. Om de inte kommer får de inget metadon, berättar Ingrid Fridolf.

– Kontrollerna är det enda sättet för patienten att visa för oss behandlare att hon eller han inte tar några andra droger. Dessutom kan vi följa missbruket och se om det minskar eller ökar.

– Går det för långt läggs patienten in för avgiftning. I värsta fall utesluts hon eller han från programmet. Men då ska det ha gått väldigt långt. Dödligheten bland de som skrivs ut är stor, så vi kämpar in i det längsta med att hålla dem kvar.

Bensodiazepiner vanligast
Genom urinproverna kan Ingrid Fridolf rutinmässigt screena patienterna på följande droger:

*Centralstimulerande, typ amfetamin

*Kokain

*Cannabis

*Morfinderivat

*Bensodiazepiner

*Dextropropoxifen

*Metadon (Ska finnas i provet. Om inte är det antingen någon annans urin eller så har patienten sålt sitt metadon.)

Det absolut vanligaste sidomissbruket består av bensodiazepiner. Läkemedel typ Rohypnol och Stesolid förstärker effekten av metadonet och dämpar ångesten.

– Patienterna säger alltid att de tagit två-tre tabletter. Lägg till gånger 10 eller 20 så stämmer det bättre överens med verkligheten.

– Härom dagen hade vi en kille som inom loppet av tre
dygn stoppade i sig 250 Imovane, säger Ingrid Fridolf, som efter tio år på metadonmottagningen har slutat att höja på ögonbrynen.

Det första som slår en när man träder in på Ingrid Fridolfs mottagning är att det saknas dörr till toaletten. Kvinnor såväl som män får finna sig i att kissa inför öppen ridå.

– Jag måste vara taktisk, försöker trots allt att hålla mig i bakgrunden. Är det någon som har svårt att kissa vänder jag ryggen till eller drar i kylskåpsdörren så de hör att jag gör någonting annat.

– Samtidigt är jag rak. De vet att jag inte litar på dem.

Många knep för att fuska med proverna
Dörren åkte av i somras, efter att Ingrid Fridolf kommit tillbaka från semestern.

– Sjuksköterskorna som hade skött urinproverna i mitt ställe tyckte att det var snuskigt och obehagligt. De satte muggen i luckan och lade röret bredvid. När jag kom tillbaka märkte jag snart att allt inte stod rätt till. Jag bara ryckte av dörren.

– Det tog 14 dagar innan någon av patienterna kommenterade det. Men alla accepterade det. De visste genast varför, säger Ingrid Fridolf, samtidigt som hon börjar hålla en miniföreläsning om alla de knep narkomanerna använder sig av för att fuska med proverna.

Men Ingrid Fridolf är beredd:

*Vattnet i toalettstolen är blåfärgat så att ingen ska kunna spä ut sina prover.

*Vinylhandskarna håller Ingrid Fridolf väl gömda på sin mottagning. Patienterna blåser upp dem för att sedan fylla dem med »rent« urin. De gömmer handsken innanför gylfen. När det sedan är dags att kissa drar de ut en fingertutt och sticker hål på den.

*För den som har rymliga kläder går det bra med en vanlig plastpåse också. Flanellskjortor som hänger utanpå, jackor och andra »lösa« kläder är patienterna därför tvungna att hänga av sig innan de släpps in på toaletten.

*Ingrid Fridolf håller hårt i sina provtagningsrör. De är speciellt populära bland flickorna, som efter att ha klätt in dem i en tunn plastfilm stoppar upp dem i slidan. När det är dags att kissa river de hål på plasthinnan med en nagel.

*Behållare till filmrullar är också populärt.

* En del försöker med slangar som de fäster under penis. I armhålan har de fäst en revaxörboll eller liknande pumpanordning.

»Tog fel på sockerskålen«
– Bland det viktigaste är att se till att man får en ordentlig portion urin i muggen och kontrollera att det inte är samma mängd varje dag. Jag tar alltid temperaturen på urinen med en febertermometer. Om den är för kall skyller de ibland på att de druckit kall läsk precis innan, säger Ingrid Fridolf och skrattar.

När hon gör hembesök brukar hon titta i kylen och frysen för att se hur mycket kiss som står där. Särskilt om hon har fått tre prover efter varandra med exakt samma kreatininvärden. 

På ett skåp mitt emot toaletten har Ingrid Fridolf satt upp ett anslag med några av de vanligaste argumenten patienterna brukar ta till när de försöker bortförklara provsvaren:

*»Det är fel på analysapparaten.«

*»Labbet har gjort fel.«

*»Jag har ätit bröd med vallmofrö på.«

*»Jag har inte själv rökt cannabis, men suttit tillsammans med andra som gjort det.«

*»Jag tog fel på sockerskålen.«

*»Jag trodde det var Alvedon.«

Oftast rädda för sprutor
Ingrid Fridolf tar emot patienter både på för- och eftermiddagarna. Rören, som alla är smittskyddsmärkta (98 procent av patienterna bär på hepatit c, hiv är däremot sällsynt bland sprutnarkomaner i Skåne), skickar hon till neurokemiskt laboratorium. Svaren får hon först sedan de sista patienterna lämnat mottagningen.

– Tyvärr har sjukhusdirektionen sagt nej, men helst hade jag velat ha ett eget patientnära analysinstrument. Då hade jag kunnat få svar inom fem minuter, vilket hade varit en stor pedagogisk fördel. Narkomaner har i regel väldigt kort minne. Det som hände i går eller i förrgår är historia för dem.

Urinproverna avslöjar vilken typ av droger patienten har tagit.
För att få reda på vilka preparat det rör sig om och hur mycket som intagits måste Ingrid Fridolf konfirmera screeningen.

Vill hon veta vilken typ av bensodiazepiner patienten tagit måste hon ta blodprov. Vilket inte är det allra lättaste.

– Trots att de varit sprutnarkomaner är de oftast rädda för nålar och sprutor. Jag brukar förvarna dem så att de får en kvart på sig att samla mod.

– När de har stuckit sig själva har de alltid fått en belöning. Ibland skapar mitt stickande ett oerhört sug hos dem. Det har hänt att patienter direkt efter ett blodprov gått ut och fått ett återfall, säger Ingrid Fridolf och plockar fram en stor burk med färggranna syrliga karameller.

– Förr hade jag kola, men narkomaner har ju så dåliga tänder. De tycker att det är lite barnsligt, men råkar jag glömma att ge dem en karamell brukar de påminna mig nästa gång.
Karamellerna får dem att koppla av.

Ofta är det svårt att hitta kärl på patienten.

– Händerna brukar vara bra, och undersidan av armen. Även på fötterna brukar det fungera. Annars sticker jag nästan överallt. Jag tycker inte om att sticka i halsen, men det har hänt.

Hon använder alltid blå butterfly. När det bara behövs ett rör tar hon ett med orange kork. De som inte går att hitta några kärl på sticker hon kapillärt.

Saknar gemenskapen
Ingrid Fridolf har arbetat på metadonmottagningen i Lund sedan den öppnade 1990. Dessförinnan var hon på neurokemiska laboratoriet som låg i samma byggnad.

Lunds metadonmottagning är den enda i landet som har en heltidsanställd biomedicinsk analytiker. Förutom Ingrid Fridolf arbetar tre sjuksköterskor, en socionom, en psykolog, en överläkare och en sekreterare på mottagningen.

– Men ibland känner jag mig väldigt ensam. Jag kan fortfarande sakna arbetsgemenskapen med de andra biomedicinska analytikerna. Sedan neurokemiska laboratoriet flyttades upp till lasarettsområdet är jag den enda biomedicinska analytikern som är kvar på S:t Lars sjukhus.

– Å andra sidan, även om många av mina patienter strular och har sig, tycker jag väldigt mycket om dem. På labb såg jag bara rören. Här ser jag hela människan.