Kia ångrar ingenting trots motståndet hon mött

Vad det innebär att bli osynliggjord och förlöjligad har barnmorskan Kia Wetterberg fått erfara sedan hon blev hela Sveriges ”lönediskrimineringsärende”. På JämO är man rustad för att driva ytterligare ett ärende i Örebro.

Kia Wetterberg är barnmorskan från Örebro som anmälde sin arbetsgivare för lönediskriminering och blev rikskändis efter det att Jämställdhetsombudsmannen drivit hennes ärende i Arbetsdomstolen. Efter den uppmärksamhet hon blev föremål för har hon avböjt att uttala sig i press och etermedia. Men på Hälso- och sjukvårdsstämman talade hon ut om de härskartekniker hon utsatts för sedan hon började protestera mot lönediskrimineringen.

– Det finns fem härskartekniker och en del av dem har drabbat mig, men också hela barnmorskekollektivet, sa Kia Wetterberg.

Somliga i hennes omgivning har valt att osynliggöra henne. De talar inte med henne om lönediskriminering – för det vore ju att erkänna att något sådant faktiskt finns. I stället säger de: ”det där du håller på med” eller ”det där ärendet”.

Ett annat sätt är att tala om lönediskriminering när hon är närvarande, men som om hon inte finns där. En del, till exempel fackliga kolleger från andra förbund, har slutat att tala med henne. En del bekanta har slutat hälsa.

Kärringarna kacklar
En annan härskarteknik är förlöjligandet. Den gamla välkända ”kärringarna kacklar som vanligt i hönsgården”-attityden. Överseende leenden och menande blickar är exempel på den tekniken. Så också förringandet av kunskap som, enligt Kia Wetterberg, drabbat hela barnmorskekollektivet.

Hela kollektivet har också drabbats av tekniken ”påförande av skuld och skam”.

– Vi beskylls för att inte ha ställt tillräckliga krav, för att vi missunnar varandra högre lön och för att inte ta ansvar för statsfinanserna. Skuld ska vi känna oavsett vad vi gör.

Skuld anses också att Kia Wetterberg ska känna för det hon utsatt de två medicinteknikerna för.

– Jag får oerhört ofta kört i halsen att det är så synd om de här killarna. De är offer och jag är förövaren.

Jämställdhetsombudsmannen, Lena Svenaeus, uttryckte en gång sin förvåning över all medkänsla för de två medicinteknikerna. Hon för sin del tyckte mer synd om de hårt arbetande barnmorskorna som utsätts för lönediskriminering.

När det gäller de olika härskarteknikerna är Kia Wetterbergs råd till andra som utsätts att identifiera dem och sedan ställa sig över dem.

– Det gäller att bestämma sig för att man har rätt och att de som inte anser det inte begriper någonting, sa hon.

Kia Wetterberg är fortfarande övertygad om att arbetsvärdering är en bra metod för att synliggöra kvinnors arbete och hon ångrar inte att hon lät JämO driva hennes lönediskrimineringsanmälan till Arbetsdomstolen.

JämO driver nytt fall
För Kia Wetterbergs del är frågan om huruvida hon är lönediskriminerad eller inte ingalunda avgjord. Nu väntar ”fas 2”. JämO har tagit sig an lönediskrimineringen av ytterligare en barnmorska, Kicki Ellmén, och ska driva båda ärendena parallellt. Eftersom några jämförelsepersoner inte gått att hitta har JämO i stället intervjuat olika yrkesgrupper på sjukhuset i Örebro om barnmorskornas arbetsuppgifter. I juni kommer Jämo att påbörja överläggningarna med Örebro läns landsting.

Frågan om lönediskrimineringen av Kicki Ellmén samt ytterligare en barnmorska ledde till en central tvist mellan Vårdförbundet SHSTF och arbetsgivaren i Örebro. Tvisten slutade i oenighet. Annica Magnusson, ombudsman på Vårdförbundet SHSTF, med ansvar för jämställdhetsfrågor, anser att det finns goda skäl att låta JämO driva Kicki Ellméns ärende i AD, eftersom man hos JämO redan är väl insatt  i ärendet.

Facket för passivt
På Hälso- och sjukvårdsstämman kritiserade Kia Wetterberg facket för att vara för passivt när det gäller att driva lönediskrimineringsärenden. Hon drog slutsatsen att ”det är så hotande att kvinnor skulle ha lika lön som män”. Vid ett seminarium om lika löner uttryckte även Jämställdhetsombudsmannen, Lena Svenaeus, kritik mot fackets insatser i kampen mot lönediskrimineringen. Annica Magnusson ger henne delvis rätt.

– Vi inom facket borde se kartläggningen av löneskillnader och jämställdhetsplanerna som en del i arbetet med att undanröja den kollektiva lönediskrimineringen. Vi borde kunna väva ihop dessa till ett enda slagkraftigt instrument.

Men Annica Magnusson anser också att arbetsgivarna borde ta större ansvar för att följa jämställdhetslagen.

– Än så länge är det få arbetsgivare som har gjort lönekartläggningar – vilket de är skyldiga att göra enligt jämställdhetslagen – och ännu färre som arbetar med jämställdhetsfrågor ur ett helhetsperspektiv.