Kolleger i sorg

Den här spalten skulle egentligen handla om något helt annat. Men när jag skriver detta är det bara några dagar sedan attacken mot usa ägde rum, sedan det oerhörda hände.

När jag först fick beskedet, och knäppte på tv:n, tog det en stund innan jag förstod vad jag faktiskt såg, innan jag tog in det i mitt medvetande. Vidden av attacken, vad som hade hänt, kom smygande steg för steg och jag insåg att det som just inträffat kommer att påverka våra liv, våra tankar för alltid. Det som hänt kommer att förskjuta våra värderingar och få oss att se annorlunda på världen.

Just nu är huvudet fullt av bilder. Bilder på människor som springer för livet på gator som aldrig blir desamma igen, bilder på människor som kastar sig handlöst ut ur skyskrapor. Vilken fasa de måste ha känt.

Och hur kände de människor som satt i de kapade flygplanen när de insåg att de skulle dö, när de tog fram sina mobiltelefoner för att ringa till anhöriga och säga adjö? Jag tänker mycket på hur fruktansvärt skrämmande och sorgligt det måste ha varit. Och på hur jag själv skulle ha tänkt och känt och gjort om det varit jag som befann mig på det där planet, eller högt upp i en brinnande och skakande skyskrapa.

Så går också tankarna till våra kolleger som deltar i räddningsarbetet. Många av dem jobbar, när detta skrivs, dygnet runt, samtidigt som de också bär på sin egen skräck och förlust av vänner, arbetskamrater och anhöriga som omkommit i katastrofen. Vårdförbundet har i ett brev till vår systerorganisation i USA, American Nurses Association, uttryckt vårt deltagande till våra amerikanska kolleger och till alla dem som drabbats av katastrofen.

Den spalt som jag från början hade tänkt sätta mig ned och skriva, innan verkligheten förändrades så plötsligt och skrämmande, känns nu futtig på något sätt, men jag ska i alla fall ägna resten av dessa rader till det jag planerat att skriva om.

I början av september deltog jag i den nationella konferens om ledarskap i vården som ägde rum för tredje året i rad. Närmare 200 representanter från bland annat fack och arbetsgivare samlades, denna gång i Jönköping, för att diskutera ledarskapsfrågor. Arrangör är Nationella gruppen för vårdens ledar- och verksamhetsutveckling, en grupp som jag är ordförande för under 2001.

Syftet med denna konferens var inte i första hand att komma fram till konkreta lösningar, utan att få möjlighet att utbyta erfarenheter och idéer och diskutera vad vi menar med ett gott ledarskap i vården, och hur vi kan utveckla och förbättra det.

Mina egna reflektioner efter mötet är att, trots att där fanns representanter både från landsting, kommuner och privat vård, så talar vi mest om sjukhusvård när vi träffas, trots att vården i Sverige omfattar så mycket mer. Detta är något vi gemensamt måste anstränga oss för att förändra.

Ett annat problem i dag är att de som arbetar med ledarskap inom vården har en helt annan syn på sin insats och vad de vill åstadkomma än vad sjukvårdspersonalen har. De senare har ofta låg tilltro till ledningen. När ledningen talar om hur de ser på ledarskapet och hur de vill utveckla det, så känner personalen många gånger inte igen sig.

Jag tycker att det är nödvändigt att vi skaffar oss en gemensam uppfattning om vad vi vill åstadkomma med ledarskapet i hälso- och sjukvården. Den här typen av konferenser behövs för lusten och drivkraften att utveckla vården. I de olika smågrupperna där diskussionerna förs händer mycket som också får betydelse i vårt fortsatta samarbete. Men man kan fråga sig om det är rätt personer som är där. Vi fackliga ledare, politiker, verksamhetschefer och tjänstemän befinner oss många gånger långt ifrån själva vårdarbetet. Vid nästa konferens hoppas jag att blandningen av deltagare är större, och att fler från vårdens vardag är närvarande.

Dessutom måste vi bli bättre på att diskutera patientens behov, och inte bara organisationens behov. Patienten kändes väldigt långt borta vid mötet i Jönköping. Men mötet är ju samtidigt ett bra tillfälle att föra fram just den här typen av kritik, och öppenheten är större och fler frågor diskuteras nu än för två år sedan, då den första nationella konferensen ägde rum i Ystad. Dessutom bidrar det till ett gott samarbete mellan vårdens aktörer och till att viktiga frågor sprids och diskuteras inom de olika förbunden.