Kommentar

Linköpingsgruppens arbete med longitudinell uppföljning av trycksårsproblematiken i Östergötland är berömvärd.

Den aktuella undersökningen angående prevalens av trycksår genomfördes 1995.

Prevalenssiffrorna jämförs med en liknande undersökning som genomfördes 1980.

Skillnaden är marginell (4 procent 1980 respektive 3,75 procent 1995).

Metodbeskrivningen i artikeln är noggrann, dock saknas uppgift om eventuell exklusion av vissa avdelningar på akutsjukhuset (exempelvis kvinnoklinik).

Datainsamlingen skedde genom intervjuer genomförda av fyra studenter och en sjuksköterska under två veckor. Det är svårt att utläsa av metodbeskrivningen om sjuksköterskan som intervjuade faktiskt undersökte varje patient på avdelningen samma dag eller om hon endast undersökte de redan »kända« patienternas trycksår. Det framgår inte heller om hon hade tillgång till fotografisk beskrivning som stöd för graderingen av trycksåren. Denna fråga blir extra aktuell eftersom 24 avdelningar uppgav att de inte hade någon patient med trycksår. Fyra avdelningar rapporterade att de »aldrig« har patienter med trycksår. Detta kan spegla bristande inspektionsrutiner snarare än faktisk frånvaro av trycksår. Med dagens rörlighet av äldre patienter kommer de flesta avdelningar att kontinuerligt få in patienter med trycksår.

Att den »demografiska vintern« med allt fler äldre skulle utgöra en potentiell »tickande bomb« avseende ökning av trycksårsincidens saknar hållpunkter i Linköpingsstudierna. Trots att betydligt fler patienter i den senare studien var äldre än 65 år (97,7 procent mot 83 procent år 1980) kunde ingen ökning i prevalens iakttagas, snarare en svag, om än inte statistiskt signifikant, minskning.

De troligen betydligt kortare vårdtiderna 1995 jämfört med 1980 skulle kunna förklara att färre trycksår uppfångas under vårdtiden. I samband med »avinstitutionaliseringen« av sjukvården vårdas en större andel patienter i hemmet. I kommande studier torde utskrivna patienter som vårdas i hemmet behöva inkluderas i populationen, för att ge en adekvat bild av den totala prevalensen av patienter med trycksår i ett sjukvårdsområde.

Anmärkningsvärt är att ingen av de undersökta avdelningarna, vid tidpunkten för studien, använde strukturerad riskbedömning, eftersom den modifierade Nortonskalan, som i dag anses som svensk standard, utvecklades just i Linköping av Anna-Christina Ek. Detta illustrerar väl hur svårt det är att nå ut med forskningsresultat i vården.

De metoder för lokalbehandling av trycksår som förekom 1995, med en stor andel koksaltkompresser och enzymatisk upprensning, skulle troligen var ersatta med andra om undersökningen hade genomförts i dag.

Uppföljning av trycksårsprevalens och -incidens borde vara en självklar del i kvalitetsarbetet. Linköpingsgruppens arbete är en ledstjärna för detta.