»Konkurrens lyfter vården«

I spetsen för företaget Bures satsning på privatvård finns sjuksköterskan Bibbi Carlsson. Efter Bures köp av S:t Görans sjukhus i Stockholm befinner hon sig mitt i den politiska debatten om privatvårdens roll.

Den största utmaningen hittills kallar Bibbi Carlsson posten som direktör för Bure Sjukvård. »Tänk att vara med på den spännande arena där privat sjukvård utförd med offentliga medel utvecklas.« Frågan om hur det känns att lämna den offentliga sjukvården för den privata är hon snabb att korrigera. Det är den offentligt utförda sjukvården hon lämnat. Basta!

– Det är viktigt att hålla isär det här. Den vård som investmentbolaget Bure driver i Sverige är framför allt offentligt finansierad. Vi skriver avtal med våra beställare, som i dag är landstingen.

Enligt Bibbi Carlsson är det lättare för en politisk styrelse att vara tydlig mot en privat utförare. När landstingen både finansierar och producerar vård är de både beställare och utförare och det är alltid svårt för en styrelse att vara tydlig mot sig själv. Bäst tycker hon att det är om det finns både privata och offentliga entreprenörer inom sjukvården. Konkurrens är stimulerande och får verksamheter att lyfta.

Vinst ger möjligheter
Privata intressen i vården är inget fult i hennes ögon – då satt hon väl inte där hon sitter – men hon föredrar ordet överskott framför vinst. Väl medveten om att det sistnämnda klingar illa bland många inom vården. För sin egen del ser hon snarast skillnaden som semantisk.

– För mig är det självklart, oavsett om jag arbetar inom offentligt eller privat producerad vård, att se till att verksamheten genererar vinst – eller överskott. Med de pengarna kan jag investera och utveckla vården; satsa på kompetensutveckling, köpa in ny apparatur eller bygga om. Har jag inte pengarna kommer jag in i »kostnadsreduktionshjulet«. Med ett överskott kan jag gasa och bromsa samtidigt.

Den största skillnaden mellan privat och offentligt driven vård tycker Bibbi Carlsson nog är tillgången på kapital och möjligheten till långsiktig planering. »Vi har de finansiella möjligheterna att uppgradera snabbare«, säger hon och syftar till exempel på IT som landstingen i sin ständiga brist på pengar oftast inte kan satsa mer än halvhjärtat på. När Bures vd Roger Holtback talar om att företaget ska »effektivisera med processtänkande« handlar det till exempel om att med förbättrade bokningssystem, gemensamma patientjournaler och återföring av erforderlig information till behandlande läkare stödja patientens väg genom organisationen.

Annars har hon svårt att för personalens del peka på någon stor skillnad mellan privata och offentliga vårdgivare.

– Jag kan hoppas att vi kan tillföra en agenda som gör att de anställda känner att det är meningsfullt att arbeta med oss, säger Bibbi Carlsson. Hon syftar på små resultatenheter där personalen har möjlighet att påverka vården och olika bonussystem, om verksamheten går bra.

Hennes egen roll i vården blir, liksom tidigare, att ge tips, råd och förutsättningar. Mottot sedan åren som sjukhusdirektör är att underlätta för personalen att ge patienterna bra vård. Att arbeta för en patientorienterad vård är en självklarhet och heller ingen skillnad mot förr. »Det stämmer med mitt sätt att vara.«

»Inte fult med försäkringar«
Kritiska röster menar att köpet av S:t Görans sjukhus är ett första steg mot en privatisering av sjukvården och statsministern dundrar om systemskifte och att regeringen kan sätta stopp för fortsatta privatiseringsplaner. Bibbi Carlssons grundfilosofi är att sjukvård ska vara solidariskt finansierad och hävdar bestämt att det är skillnad på privat vård som finansieras via försäkringar och den privata vård som Bure bedriver och som, i alla fall än så länge, är offentligt finansierad.

– Men vi är inte ovilliga att skriva avtal med försäkringsbolagen. Det är inget fult i det. Inte heller i dag har alla rätt till samma sjukvård. Vilken vård du får beror på var du bor, om du är gammal eller ung – eller på om du har stridbara anhöriga.

Obehagliga fakta som är viktigt att våga tala öppet om, tycker Bibbi Carlsson. Hon beklagar att frågan knappast alls debatterats offentligt och säger att när köerna till sjukvården växer och arbetsgivarna snabbt vill ha tillbaka nyckelpersoner i arbete, då kommer den försäkringsfinansierade vården. Antingen vi vill det eller ej.

– Försäkringarna hade inte haft en chans om det inte funnits köer.

Arbeta mer i flöden
Hon delar Eva Fernvalls kritiserade åsikt om att det inte i första hand är mer pengar den offentliga sjukvården behöver. Först måste systemfelen lösas, därefter kan man ta ställning till om mer pengar behövs. Hon vet inte var det är bäst att börja men tipsar om att det kan vara en god idé att lyssna på personalen
– vilken hon anser är en stor outnyttjad resurs.

– Man arbetar alldeles för mycket i boxar i stället för i ett flöde. Patienter kastas runt mellan fyra, fem olika besök när det skulle kunna samordnas till ett. Arbetet är inte alltid organiserat efter »best practise«, konstaterar hon. Och då har hon uttryckt sig
försiktigt.

Efter 25 års erfarenhet från olika chefsbefattningar anser Bibbi Carlsson att Sverige visserligen har en bra sjukvård men att den gamla hierarkiska struktur kring vilken den är uppbyggd inte ger personalen de rätta förutsättningarna att bedriva optimal patientvård. Synd och skam eftersom svensk sjukvårdspersonal har både patos och hög kunskap. »Det finns både själ och glöd.« Hon är inte förvånad över sjuksköterskornas »löneuppror« utan ser det snarast som ett naturligt uttryck för ett missnöje med systemet.

– Det är ett sätt att visa att de mår dåligt. Jag tror inte att det bara handlar om lönen.